Du är här

2010-03-04 - Övrig kultur

Novellen: Indoor, x meter distans

Lovisa Östman, femtepristagare i Örnsköldsvisk gymnaisums novelltävling, vann också ett hederspris för denna novell med totalt annorlunda atmosfär.

Fem, snegla till vänster. Fyra, blunda till stjärnor. Tre, vitknutna händer. Två, Vadmusklerna på helspänn. Ett, lugnet före stormen. Noll.

 

Lungorna bränner, den vackraste värmen i världen. Huvudet dunkar, finns en mer levande rytm? Det tegelröda som sträcker sig oändligt framför hennes fötter skulle kunna sluka henne hel och hon skulle inte göra det minsta motstånd. Den bästa platsen på jorden är den hon för tillfället befinner sig på och finns det någonting som gör henne överväldigande olyckligt lycklig är det att befinna sig just där, här, nu. Då.

 

Ögonvrån. Den kroppsdel som kommer att betyda allt, igenom vilken hon kommer att se allt som hon inte ser. Den luddiga lögnen och den kristallklara sanningen förenat på ett och samma ställe, bekräftar misstankar men förvränger verkligheten. Allt beroende på graden av paranoia och hjärnans kapacitet, egenskaper som just hon har utvecklat till det yttersta. Frågan är om det är svart eller vitt men hon har inget svar då hon tänker i gråskalor. 

 

Hennes ben dyker ivrigt framåt för att bära resten av henne fortare. Skorna är så tandkrämsvitt nya som oanvända skor alltid är och stötdämpningen får henne, ironiskt nog, att studsa decimeter över marken. Shortsen fladdrar och linnet vrider sig alldeles lagom i takt med kroppens rörelser, lika torrt som det är oanvänt. Det finns ingen horisont och himlen är oändlig.

 

600 meter, periferin framträder. Ett barn står vid kanten, bakom stängslet men framför massan. Villavillekulla är gult, stort och främmande och hon vågar inte se vad som finns bakom repen. Det finns inte tid, bollhavet lockar mer och hon kommer aldrig att få veta. Inte heller om det finns en skatt i tunnlarna under marken eller om det bara är på låtsas. Det regnar men hon åker berg- och dalbana i alla fall. Detta bör inte kombineras med mjukglass men görs ändå. Kanske mildrar det andra situationer eller förvärrar dem, det syns inte i barnets ögon och hon är redan förbi.   

 

Hon koncentrerar sig på andningen. Den är ryckig men hon vet att det kommer ordna sig snart. Andra andningen är nära och då ordnar sig allt. Det är alltid lättare att köra på autopilot, även om det är svårare att stanna, svårare att urskilja detaljer då man inte längre fokuserar. Men det är behagligt och säkert och någonting hon välkomnar med glädje efter de tuffa, ryckiga andningsmetrarna hon snart tillryggalagt. Med tiden blir det mesta slentrian.

 

7.2kilo meter, vatten slår emot staketet. Hon ser det när hon sneglar till höger, så försiktigt hon kan. Ett antal kroppar i färgglada simkläder snurrar runt i virvlarna men hon vill inte se dem le. Hon är torr och förblir så tillsvidare, trots att hon fler gånger varit med dem. Det luktar klor och blött trä och lokalen kommer att hotas av nedläggning men det är ännu ovisst. ”Kanske vill du bara testa?” undrar någon som ler och ser snäll ut men hon vill inte. Hennes mamma finns ju inte i vattnet så varför ska hon? Det är inget kul och hon tycker inte om att bli jäktad. Snart drunknar barnen i vattnet och hon får aldrig en OS-medalj.

 

Det är varmt. Både inuti och utanpå och linnet känns plötsligt stickigt mot huden. Varvräknaren har gått sönder och hon minns inte hur länge hon har rört sig. Det börjar kännas i benen även om de fortfarande springer per automatik, om det är någonting ben faktiskt klarar av. En kropp är ju ändå en kropp och borde väl höra ihop med sig själv, såvida man inte lyssnar till vissa försokratiska filosofer som tycker att allt är små delar eller en enda stor. Motsatser är ibland ganska lika och ibland undrar hon om mänskligheten motsäger sig själv bara för att visa sig intelligent och ständigt förberedd för farliga förändringar. Är det därför hon springer fastän det bränner?

 

10.0 kilometer, läktaren är fylld med folk. Alla har gula jackor och vissa ser lite förstora ut. De ropar på henne och hejar och hejar och hon tycker det är lite pinsamt. Vet inte riktigt hur hon ska bete sig och vänder sig därför åt ett helt annat håll. Undrar om någon har sagt till dem att heja och om de verkligen vill. Egentligen. Jackan passar bara i sin ensamhet men bokstäverna lossnar om man åker kana på ryggen. Den är inte gjord för utomhuslek, hon vet ju det men använder den i alla fall, för i frånvaro av de andra jackorna är hennes någon speciell. Satt i ett annat sammanhang kan det mesta anta en annan skepnad.

 

Rött har satt sig på skorna. Polkagrisar har hon väl tyckt om, innan hon började springa, men detta är inte vackert. Genom att bryta tankemönster ser hon ändå att de röda strecken mildrar framtida röda streck och de i sin tur de nästkommande. Smuts är kanske en nödvändighet under extrema förhållanden som dessa. Bara en bortskämd flicka skulle kunna säga någonting sådant. Bara en bortskämd flicka när låren fastnar i varandra och linnet är mörkare på vissa ställen. Att ursäkta sig själv är dock mänskligt.

11.1 kilometer, en plötslig rörelse i ögonvrån. Bakom stängslet står en pojke och vinkar. Han ser inte ut att vara särskilt gammal men gammal nog för att förstå vad han gör. Hon känner igen honom men låtsas inte om. Någonting i hans ögon och ivriga vinkande gör att hon förstår att han vill säga någonting. Han söker hennes uppmärksamhet men inte tillräckligt för att hon ska sugas in. Det är en lång korridor och han drar henne i armen. Som om hon vore av såpa får han inget grepp och rätt som det är har han sprungit iväg. För att vara på den säkra sidan gör hon likadant. Listan är hemlig och hon kommer aldrig att höra hans röst.

 

Hon flyger. ”Runners High” kallas det visst. Vissa påstår att det kan vara farligt, att endorfinerna får löparen att pressa sig för hårt och dra på sig skador. Är det när man är som lyckligast som man tar mest skada, utan att förstå det? Just nu spelar det i vilket fall ingen roll, linnet som ligger klistrat mot kroppen, shortsen som fastnar på benen och det begynnande skavsåret på vänster häl är som rynkorna i en L’oreal anti-age creme reklam.

De besvärar henne inte över huvudtaget. Et vous le valez bien.

 

12.5 kilometer, en kropp framför hennes fötter. Ett runt ansikte med mörkt rufsigt hår sliter i hennes blick men hon sliter åt andra hållet. Hon känner händerna runt vristerna men hon skakar dem av sig. Aldrig förr har detta hänt. Aldrig någonsin har något tagit sig in på banan och varit så svårt att passera. Svart på vitt står det skrivet framför henne men hon tror inte. Skickar en schimpans (eller en gorilla om det nu är någon skillnad) och trycker på kryss. Sedan väntar hon ut och går vidare och önskar att det ska hända igen.

 

Det gör det men inte på samma sätt.

 

Mjölksyra. Den äter hennes muskler och andas upp hennes luft och tar hennes steg och trycker henne i marken. Det är jobbigt att springa, vilken underbar insikt. Om några meter kommer hon att fundera på att stanna men peppas av ljudet av sina egna steg. Det rinner salt i munnen och hon spottar det hon inte hinner svälja, med andningsuppehåll till följd.

Förlåt, det var drastiskt.

 

 14 kilometer, målet i sikte. Plötsligt står det bara där och hon förstår ingenting. Revbenen värker som om de vore revbensmos men när hon känner efter känns de som vanligt. Andan är försvunnen och för en stund vet hon inte var världen är. Hur gör man för att andas? Det gör ont. Hon vill säga det men der går inte. Aj. A, j. ”MEN VART GÖR DET ONT?”. Sedan är målet borta och vägen oändlig, men snäppet smalare.

 

Därefter tycker hon sig se små mål hela tiden, överallt, men när hon kommer dit är de inte längre kvar. Ibland finns stora mål som hon hoppar över, bara för att hon kan, men undrar varför de blivit så frekventa. Har de alltid funnits där och hon blivit mer uppmärksam eller springer hon bara fortare och mer tillkonstlat? Finns det mer än en bana?

 

14 mil, musiken dånar. Hon blir tvungen att se efter men gör det diskret. Bakom staketet, uppe på läktaren dansar människor. De äter och dricker och dansar för fort. De blir suddiga i konturerna så hon ser inte om hon känner igen dem eller inte. Vissa av dem vinkar till henne, andra vänder sig bara bort och låtsas att hon inte finns. Hon sitter i en soffa i ett rum, framför en TV med DVD. Någon kanske knackar henne lite på armen och någon hamrar henne i huvudet med en flaska, men vilket som känner hon det inte riktigt och tillslut hamrar ingen längre. Musiken är ganska bra, men inte tillräckligt för att stanna kvar och i nästa stund är de flera meter bakom.

 

Hon är riktigt trött. Benen blöder och armarna famlar medan hon blundar. Detta tar minst sagt på krafterna, hon är ju trots allt ingen maratonlöpare. Hon förundras över hur vissa kan springa utan att ens visa det minsta tecken på trötthet. Men hon tänker inte ge upp, inte nu, inte när hon tagit sig så här långt utan större problem. Och då får pulsklockan säga vad den vill.

 

17.5 mil, skyltfönstren är fantastiska. De radar upp sig, utanför stängslet, vid sidan av banan i en lång, lång, oändlig rad. Ibland kostar kaffe bara 1 euro men inte lika ofta som det sitter människor utanför. Vissa affärer är likadana men det är väl naturligt. Det finns kläder och de slänger sig efter henne men hon kan inte riktigt plocka upp dem, tänk om de inte stannar kvar? På kvällen somnar hon för att någon hängt duktyngder i hennes ögonfransar och då är det faktiskt omöjligt att hålla dem uppe. Plötsligt är hon hemma. Tack och lov för tåg.

 

Det går lite lättare nu för ibland springer hon på sidan av banan, på andra sidan stängslet. Där är det lättare att röra sig och man kan hämta andan. Få lite blåbärssoppa eller vad det nu är som en löpare behöver för att inte haverera. Men väl inne på banan igen håller hon på att gå under.

 

18.0 mil, en gårhårig man. Hon känner honom väl, liksom de andra som står bredvid. Några står i bakgrunden och de är lite främmande, men ingen som hon skulle skrika åt. Hon springer fram till staketet för att hälsa och prata en stund, skämtar lite, bygger någon träbåt och dricker lite saft. Sedan vinkar hon och fortsätter till vänster men det hugger lite i henne när hon vänder sig om och ser dem försvinna.

 

Tre.

 

Något trycker på stopp. Hennes ben står stilla och hon har glömt varför hon springer. För första gången någonsin stannar hon helt. Det slår henne stenhårt i magen att hon inte kan fortsätta springa; det finns ingen väg, banan har tagit slut utan att hon har nått målet och det känns lite snopet. Visst är hon hopplöst utmattad men det är inte den enda anledningen till att hon stannar, för när hon vänder sig om och ser tillbaka är åskådarna försvunna. De har gått någon annanstans, det finns ingen bana som kan ta henne bakåt och plötsligt känner hon en sådan iskall saknad och kokhet längtan efter vad hon sett och vad hon passerat. Det är då, i sekunden hon ser vad som står utanför stängslet där hon nu är och flera kilometer framåt, som hon bestämmer sig.

 

Två.

 

Banan svänger till höger och hon ser det när hon koncentrerar sig. Hon ser inget mål men hon vet att det finns för hon har sett det förut, men aldrig på riktigt. Fötterna i startgroparna.

 

Ett.

 

X meter terräng. Nya vyer, nytt underlag, nya krafter. På andra sidan staketet är det lite mer svårframkomligt, som ju kuperade områden är i motsats till preparerade löparbanor, men luften är lättare att andas. Och hon lever och ser att slutet till början slutar vid en start men aldrig mer ser hon tillbaka, eller i ögonvrån. Skulle det tegelröda sluka henne nu, skulle hon önska att hon aldrig hade fötts. För på andra sidan staketet passerar hon inget men absorberar allt.

 

Noll.


Lovisa Östman

Dela med dig av denna artikel på: