Hemma hos Emma i Domsjö märks det tydligt att
hon vuxit upp i en motortokig familj. På gården samsas skotern och dess
släpkärra med ett buckligt, sprejmålat bilchassi och en klargul tiometersbuss.
Dessutom är Emma och hennes pappa i full färd att förse en gammal skåpbil med
sängplats, så att hon ska kunna ta sig till tävlingarna med skotern i
lastutrymmet och sova över på plats om så krävs.
Att hon skulle fastna för just skoterkross
var dock långt ifrån självklart. Det är hon faktiskt ensam om i familjen.
Många tjejer har börjat för att deras
brorsor höll på med sporten, men så var det inte för mig. Jag har alltid velat
testa olika saker, spelat fotboll och hockey och allt möjligt, men så provade
jag det här och kände direkt att det var det roligaste jag hade gjort i hela
mitt liv.
Killarna tystnar
Som kvinnlig skotercrossåkare ingår hon i en
sällsynt skara. De första svenska tävlingarna arrangerades 2001 och inte förrän
2008 fick damerna sitt eget SM.
Ett mästerskap där Emma, i konkurrens med
landets främsta åkare i alla åldrar, klev direkt in på en femteplats.
Det kändes riktigt, riktigt bra. Den
placeringen gjorde mig taggad att vilja köra ännu mer och träna ännu bättre.
Och det är precis vad hon har gjort. Emma
satsar nu stenhårt mot toppen och ägnar 20 timmar åt träning varje vecka,
fördelade mellan gymmet och skotersadeln.
Jag lever för träningen. För att hålla sig
fast på skotern och inte flyga som en vante gäller det att du orkar styra den.
Du måste använda hela kroppen för att komma rätt i kurvorna. Många killar tror att
det bara är att gasa på, men jag brukar låta dem testa själva och då blir de
lite tystare
Drömmer om USA
Vardagarna
spenderar Emma på John Bauergymnasiet i Umeå, där Hälsa- och Idrottsprogrammet
gett henne utrymme för individuell träning med skotercross som
specialinriktning.
Inför vinterns SM är siktet inställt på en
pallplats och tiden talar till hennes fördel.
De som kom före mig i vintras har tävlat
sex-sju år längre än vad jag gjort. Det handlar mycket om erfarenhet, och den
samlar jag ju på mig hela tiden.
Även på längre sikt har Emmas sin plan
utstakad och klar.
Det största målet är att åka till USA och tävla. Det har det varit ända från börjar. Där är det stort, riktigt stort. Drömmen skulle vara att kunna leva på det här, men då måste jag bli tillräckligt bra för att få tävla internationellt. Inom tre till fem år hoppas jag att jag har nått dit.