19 oktober är det denna morgon, och för första gången i höst känner jag att dagen aldrig kommer att bli riktigt ljus. En rätt deprimerande känsla att vakna till, och det som gör det ännu mera deprimerande är att vi har minst tre månaders mörker framför oss.
Klaga ska man inte göra. Att göra sig en överlevnadsplan är en mycket trevligare sysselsättning. Min egen sådan innefattar ett inköp av en kamin; en sån där svart järnlåda på ben som jag ska ersätta min öppna spis med, samt ett besök hos någon av butikerna som säljer goddoftande värmeljus. Vaniljdoft älskar jag, likaså det där ljusgröna, melondoftande ljuset från IKEA som jag inte kan minnas namnet på just nu. Glimra, finns det något som heter så?!!!
Nej, klaga vill jag absolut inte göra. Egentligen älskar jag höstmörkret. Små lampor i fönstren, kvällsbrasor och varma bad. Stora grovstickade plagg att gömma sig mot kylan under, och inte en människa som kommer på tanken att ifrågasätta antalet plagg man bär!!
Fortfarande ser jag många unga kvinnor klä sig i tunna strumpbyxor och korta kjolar. Snyggt, visst, men jag ryser där jag står i mina vadderade uniformskläder. Vore jag immun mot kylan, fullkomligt nöjd med min kropp och inte tvingad att klä mig i reflexförsedda plagg dag ut och dag in skulle jag förmodligen göra precis samma sak själv. Men nu så tillhör jag den frusna motsatsen som huttrande gläds åt att andra fortfarande ids.
En annan sak som slår mig när jag tänker på saken är hur orlig jag ibland kan bli när jag släpper av tjejer på skumma hållplatserna vid inte sådär alltför upplysta vägar:
Kan du titta efter mig och se att jag tar mig dit bort utan att det händer något ? var det en ung dam som frågade mig en kväll, pekande mot den upplysta korsning några hundra meter längre bort.
Självklart gjorde jag det. Och medan jag stod på min vändslinga med helljuset påslaget och defrosterfläkten flämtande ljummen värme på mig slår det mig vilken tydlig signal ett par bara ben är; här går det en kvinna, liksom. Och hur fort den kvinnan slukas upp av det totala mörkret.
Debatten om hur man bör och inte bör klä sig blandar jag mig inte i. Vad jag med mitt tidigare konstaterande menade var bara att den som en mörk kväll bestämt sig för att hitta en kvinna att överfalla får en hel del gratis när han redan på långt håll ser siluetten av ett par bara ben vika in på en ensam gata. Alla tvivel på att det eventuellt kan vara en man är bortblåsta och ja ni fattar, eller hur.
Jag funderar fortfarande på vad som hade hänt den där tjejen som bad mig vänta och titta efter henne ifall någon gett sig på henne. Om jag hade haft modet att springa ut efter henne, eller om jag hade, som den mes som jag ibland är, suttit kvar i min kallnande buss och nöjt mig med att ringa larmnumret.
Den gången gick det bra, och de flesta gångerna brukar det väl göra det. Men att låta bli att oroa mig för unga damer som i en envis tro på att ingenting kan hända just henne kan jag inte låta bli att göra.