Idag är det visst en onsdag igen, och jag förundras över hur fort tiden går. Jag vaknar upp i mitt lilla hus, lämnar mitt källarsovrum huttrande för att möta ytterligare en dag med vita väggar. Snön ligger kvar på marken, den ser inte ut att ha någon avsikt att försvinna och jag suckar. Så många borden; jag har fortfarande inte bytt ut kvasten mot en spade, stödbenen på husvagnen är fortfarande inte nedvevade och mopedbatteriet sitter strömlös kvar på sitt ställe under gummimattan. Vore jag smart, skulle jag skynda mig ut för att ta itu med detta arbete som enligt mina planer maximalt tar en halvtimme att utföra. Men så smart är jag inte. Istället dricker jag snabbkaffe och skapar vackra luftbågar med de Bragokex som jag matar min tiggande hund med.
Helgen har jag tillbringat i Norge. I ett litet, fiskdoftande samhälle med namnet Ålesund för att vara exakt. En tolvtimmars körning ner till Atlantkusten samt en lika lång resa hem kan nog av många anses som något hemskt onödigt, speciellt när det bara är en enda helg vistelsen är begränsad till och där allting ska ses och göras på rekordtid. För rastlösa mig passar det alldeles utmärkt, jag älskar att köra bil så själva färdandet med kaffe och solosång bakomratten är bara ett trevligt plus.
Östersund hade jag tänkt stanna till för fika och rastning av mig själv. Min kära vän GPS:en ville dock något annat, tydligen hade den hittat en 200 meter kortare genväg genom skogarna. En Bäverstig, som jag och sambon döpt dessa ingenstansledande och allt mer avsmalnande skogsvägar till efter den där första gången vi blev vilseledda av Homer Simpsons överdrivet optimistiska röst. För "Bäverstigen" var vad som stod det på den handmålade skylten med pilen på och därefter har allting fått heta så.
Ofta finns det en hel del vackert att se efter dessa Bäverstigar. Så var fallet nu också, och det var nästan överdrivet sakta jag tog mig igenom de istäckta landskapen. Vit rök steg från de jämtländska gårdarnas skorstenar, och rådjuren lekte på åkrarna. Det var riktigt rogivande att skåda detta, och där jag fotograferade de dansande djuren genom rutan slogs jag av en tanke:
Vad är det jag jagar egentligen?
Att färdas har för mig alltid varit ett sätt att lura tiden. Dels på grund av tidsskillnaden då man reser riktigt långt (yess, Thailand om ca en månad!!) och dels på grund av att den som ser och upplever, åldras inte på samma sätt som en insnöad en. Klokt tänkt på ett sätt, men krasst sett, ger livet i en omkringfarande bil mig något annat än en stunds eftertanke? Bortsett från mina vänner och den gamla, på gränsen till bortglömda vänskap jag återhittat, har jag hittat något annat? Har jag lyckats hitta mig själv än?
Kanske var det det jag gjorde därute vid rådjursåkern. För jag insåg att jag inget annat ville än att vara hemma. Jag drabbades av en sån tvär hemlängtan att jag nästan fällde en tår. Det var som att jag äntligen fattade vikten av att ha ett ställe där man hörde hemma, och att det inte behövde vara långt borta alls.
Nåväl. Den vackert djupa sinnesstämningen varade inte länge alls. Bara tills att jag tagit mig över riksgränsen och för första gången på 20 år sett fjällandskapet igen.Yr fick man, som jag fattade det, inte säga i Norge, men det var precis det jag blev då jag längst ner i fjorden spanade mot bergstopparna. Ett sådant vansinnigt vackert land vi är grannar till, och efter att två dagar senare fått träffa alla trevliga Ålesundborna var jag fast besluten om att det var där jag hörde hemma.
Om ni får intrycket av att jag är sådär aningen förvirrad så har ni fattat det alldeles rätt. Det enda rätta är väl att fortsätta sökandet av sig själv, någon gång och någonstans borde jag göra det. Som sagt så är det bara cirka en månad kvar innan Thailandsplanet går, kanske finner jag den saknade delen av mig där, i botten av ett gin och tonic glas ;)