När man börjat blogga på en ny plats, känns det alltid lite obekant och lite kallt innan man lyckats göra den till sin egen. Speciellt svårt blir det när man inte själv kan påverka sidans utformning och jag är bortskämd med att alltid ha kunnat styra bloggarnas layout och färger till 100%. Att ändra mitt internethem från det trygga rosa till pojkigt ljusblått känns som en enorm förändring, men sakta börjar jag vänja mig vid tanken på att en ljusblå blogg inte bara kan ägas av killar ;) . Att efter att ha klickat på mitt namn mötas av bilderna och rubrikerna som jag lagt ut gör att jag känner mig hemma, och lite försiktigt har jag tänkt börja jag styra in mitt skrivande på mera personliga ... grejer.
Ytterligare några alldeles för kalla dagar har gått och nöjt bockar jag för både söndagen och måndagen i min dagar-före-avresan-lista. På internetsidan som jag regelbundet besökt hittar jag följande väderleksinformation för Phuket:
Soluppgång: 6:18 am
Solnedgång: 6:03 pm
Just nu: Cloudy
Temperatur just nu: 28
Längtar jag, eller LÄNGTAR jag :) .
Ett tungt bekymmer har vilat på mina axlar de fyra, fem senaste dagarna. Det är så att jag har ett piano stående i rummet som så småningom ska bli det perfekta sovrummet. Inte så mycket med det, förutom att
1: Jag tack vare platsbrist inte längre vill äga det, och
2: Gänget, som lovat ta hand om instrumentet, har trots ett flertal försök inte lyckats få ut det. Trappan är för smal och för brant, och de relativt nyuppsatta gipsskivorna stjäl centimetrarna som vi är i så desperat behov av.
Riva väggen trots skadorna som pianobråkandet orsakat har jag INTE tänkt göra; det verkar tyvärr inte bättre än att Dr K måste greppa stor-släggan och trots det läkarlöfte han en gång i tiden avgett döda det.
Lite taskigt känns det. Inte bara för att det är ett vackert, guldglänsande instrument utan även för att det var min mamma som en gång i tiden valde ut den åt mig. Jag antar att hon fick spara rätt länge innan hon hade råd att köpa den, och att plocka sönder en sådan gåva känns som en fruktansvärt respektlös handling. Men men. Sådant är livet. Sentimental och alltför känslosam får man inte bli utan framåt skall vi blicka. Och saker och personer i ens omgivning som enbart stjäl energi ifrån en ska man nog göra sig av med (ta det inte bokstavligt och förknippa det för guds skull inte med dödandet som jag tidigare nämnde:)) .
Denna vecka har inte börjat bra alls. Inte nog med att pianohistorien slutade i misshandlade väggar och golv (hur ska jag orka ta tag i det!!), jag har dessutom tappat bort mitt Visa-kort. Självklart spärrade jag det så fort jag upptäckte det, men irriterande nog hade jag betalat min p-avgift med just det kortet. Tack vare min klantighet lyckades jag inte checka ut från parkeringshuset förrän dagen efter, via UPAB:s automatiska telefonsvarare, och jag antar att en saftig straffavgift är vad jag har att vänta mig.
Igår fick jag dessutom börja min arbetsdag genom att sörja en kamrat som efter en rätt så lång tid av sjukdom lämnat oss. Beskedet kom för mig helt oväntat, senast jag talade med min kollega LOVADE han att han tänkt friskna till. Att få höra om den tråkiga motsatsen kändes så väldigt osannolikt och det enda jag tänkte var, dumt nog, att jag måste fråga honom ifall det jag hört var sant. Flera gånger var jag på väg att skicka ett SMS åt honom innan jag liksom förstod att det inte längre var aktuellt.
Det verkar som att de tråkiga händelserna ställt sig i kö i väntan på att få lösa av varandra. Jag saknar min hund och min katt otroligt mycket och räknar timmarna tills jag imorgon kväll får sätta mig på Öviksbussen och fly denna för tillfälligt väldigt ogästvänliga stad.
Klockan visar 11:11 och om cirka fyra timmar börjar mitt pass. Till en minut över midnatt varar det. Jag tror att jag ska lägga mig på soffan ett tag, sova en timme eller två. Kanske kommer krafterna tillbaka sen.
Jag längtar VERKLIGEN till de tre veckorna som vi ska tillbringa i semesterparadiset!!