Du är här

2010-12-15 - Malin N
  • Den ENDA gången jag ridit utan hjälm

Som att skratta döden i ansiktet

Det är inte bara en tillfällig brist i säkerhetstänket, det har blivit ett mode..

Jag läste i söndags DETTA inlägg av Havrepappa, och jag kunde verkligen inte sagt det bättre själv.


Med tanke på dom senaste tidernas olyckor inom svensk ridsport, så måste det tas på allvar.
Jag kan inte låta bli att bli förbannad när jag ser mig omkring på olika hästbloggar och ser på den ena efter den andra bilder där dom rider utan hjälm.
Jag tycker det är fruktansvärt.
Här har vi den senaste tiden haft olyckor där folk har dött, trots att dom har haft hjälm, säkerhetsväst och allt vad det är.

Sedan kommer dom här obrydda (ursäkta mig),  "snorungarna" och rider runt utan hjälm, i lågskor och barfota.
Det är som att skratta dom som förlorat någon rätt upp i ansiktet.

Skulle man trilla av, då finns det inga "men". En ny hjälm går alltid att köpa, men inte ett nytt huvud.

Om man då ska gå till kritan med vart det kommer ifrån, så måste ju även dom här ungarna ha fått sina idéer ifrån något.
Toppryttarna borde kanske ta och tänka efter och faktiskt se sig själv som förebilder.

Jag längtar faktiskt efter när dom kommer få igenom lagen att det blir hjälmtvång även för dressyrryttarna som rider dom högsta klasserna.
Som att det är mindre farlig för dom?

Sedan finns det så många olika ursäkter:

- Det var så varmt
- Det var så kallt
- Min häst är snäll

Det är fortfarande levande djur som vi håller på med, vi betslar upp dom, klär in dom i fårskinn och benskydd, boots och allt vad det nu är för att "skydda" dom, men oss själva då?

Det är levande djur vi håller på med. Vill vi fortfarande känna vinden fläkta i håret när vi galopperar över en äng så kanske vi ska satsa på käpphästar istället.

Jag håller med till 110% om vad Havrepappa skrev i sin text.
Att ha hjälm på huvudet ska vara lika självklart som att ha säkerhetsbälte när man kör bil.
Det bör vara lag på det.


Jag ska inte säga att jag är något helgon, jag har ridit utan hjälm EN gång, det var för en fotografering, och då red vi på världens minsta gräsplätt och travade typ 10 steg, sedan skritt tillbaka, för att upprepa samma sak 2-3gg.

Dock kan jag erkänn att det aldrig känts så konstig i hela mitt liv utan något på huvudet när jag satt på hästryggen, och jag hade ångest större delen av tiden för jag var rädd för vad som KUNDE ha hänt.
Dela med dig av denna artikel på: