Du är här

2010-12-20 - Malin H
Foto Eleonora Brodd.

Huvudet på spiken!

Den bild man visar i bloggosfären och cyberspace är i mitt fall sann, men kanske inte så komplett som den person jag utgör i verkliga livet.

Inledde dagen med att läsa ett av Claras viktigaste och kanske bästa inlägg någonsin, klicka här!

I inlägget står att läsa om att bloggare ofta kritiseras för att bygga upp låtsasvärdar på internet, att vi skapar illusionen av ett perfekt liv som sätter press på andra också att leva upp till det. Hur det ens är möjligt då vi alla har fötts med den fria viljan att skapa våra egna liv och vad vill göra och inte göra är en annan femma, men faktum kvarstår; många anser att det är storbloggarnas fel, speiellt de s.k. 'husmorsbloggarna' som poppar upp i vart och vartannat hörn av webben.

Clara skriver; "Vissa saker behöver man behålla för sig själv så att man inte går sönder av andras oömma hantering." och vidare att "Vi bloggare har ju till skillnad från andra offentliga personer inga team av pressekreterare och managers som hjälper oss. Inga kollegor som vi kan skratta bort det onda med." Spot on, huvudet på spiken där! Och ni ska veta hur oerhört tacksam jag är över våra fantastiska läsare! Den 'oömma hantering' jag utsatts för genom åren går att räkna på handen fem fingrar. Sedan denna blogg startade upp på nytt i augusti har jag fått 4 kommentarer av det lite bittrare, surare och elakare slaget. Och det är så fantastiskt, för min intention har hela tiden varit att försöka sprida vidare lite av den glädje jag känner inför livet och den tacksamhet som alltid bor inom mig. Det hade blivit hundra gånger svårare om denna typ av inlägg alltid sågats vid fotknölarna av någon av er läsare.

Det är ju intressant att vissa på fullaste allvar tror att allt som går att läsa i bloggen är allt. Jag är alltid sanningsenlig i bloggen men jag visar ju inte allt. Herregud, då skulle inte den halvtidstjänst jag lägger ner på att blogga på något sätt räcka till. Och i takt med att bloggen ökar i storlek och fler och fler hittar till den blir man mer och mer sårbar och blottlagd. De som vill läsa min blogg i vår stad har vid det här laget hittat till den efter att vi så pass många gånger figurerat i media, både lokal och rikstäckande. Det är ju både jättekul och jätteskrämmande! Det gör att jag exempelvis helt utelämnat mitt jobb eftersom jag vet att både kollegor och föräldrar läser bloggen. (Nu har jag i och för sig ett jobb jag ändå inte kunnat nämna mycket kring eftersom vi har tystnadsplikt av hög grad men ändå, ni förstår min tanke.) Men i takt med att bloggen växt/växer gör ju det att även forna ovänner från högstadie- och gymnasietiden, gamla expojkvänner och krogragg, folk man på ett eller annat sätt kanske mått bra av att utesluta ur sina liv m.fl. också hittat hit. Om de velat. Och ja, de kan ta del av mitt liv men bara den del jag valt att utelämna.
Jag vet att jag anses personlig och öppen på min blogg men då ska ni veta att den endast visar en liten del av vem jag är, då kan ni tänka hur öppen och personlig jag är i verkliga livet.

Sedan handlar den här öppenheten i cyberspace också om hänsyn till andra. Integritet gentemot sin släkt, sina vänner och sin familj. Många har genom åren frågat varför jag endast skriver ut begynnelsebokstaven i folks namn och inte deras hela namn eftersom jag ändå inte visar foton på min familj och mina nära och kära. Egentligen tycker inte jag att det är relevant i sammanhanget att ni läsare vet om bästa C heter Carin eller Catarina - huvudsaken är att hon är min bästa och hur mycket hon betyder för mig. Och det är ju så, att det jag skriver på bloggen för alltid är bestående, det innebär att någon (ja, det finns sådana människor) skulle kunna läsa alla inlägg, samla alla små fakta jag skrivit om bästa C som exempel i detta fall, och skapa en rätt hyfsad bild av vem hon är. Det ger mig magont, vem vill utsätta de man älskar för det?

Min goa granne A brukar ibland säga att det nästan är skamligt att han och hans fru vet allt om oss eftersom de är trogna läsare av bloggen men att vi nästan inte vet något om dem. Sant till viss del - osant till en stor del då bloggen endast speglar ekobloggaren och Ekonörden Malin Harju, och inte den sårbara vän, kravfyllda dottern, stressade kollegan, oroliga väntande, mamman som älskar så hjärtat sprängs, otillräckliga hustrun, drömfyllda flickan etc. som jag kanske också är?

Ni vet mycket om mig, men ni vet endast det jag tillåter att ni ska veta och så ska det förbli och det är väldigt skönt att kunna sitta på den 'makten'.

Clara avslutar sitt inlägg med att säga att den dag hon ger avkall på den integritet som utgör grundbulten i hennes bloggande endast för att tillfredsställa sina läsare tänker hon sluta blogga helt. Cudos till henne och må den dagen aldrig komma!

Dela med dig av denna artikel på: