Att kunna stå kvar och finnas nära sin livspartner eller annan anhörig när denne behöver en omvårdnad man själv inte förmår utföra är en situation som angår oss alla.
Karl-Ivan visar oss, genom sitt engagemang, värdet av anhörig som bidrar med den närvaro som förhöjer livskvalitén för en nära livskamrat.
Till det lägger han ett frivilligarbete som inte stannar vid det privata, utan bidrar med det där lilla extra, som anspråkslöst inbegriper medmänniskor och för alla förvandlar den omgivande livsmiljön till en skönare plats.
I en tid där invidualisering med nödvändighet behöver illustreras som möjlighet för det gemensamma samhällsansvar vi behöver ta, exemplifierar Karl-Ivan den resurs som bär på solidaritet, empati och förmågan att osjälviskt skapa livsrum för både sig själv och andra.
Det har blivit som en livsstil för mig, säger Karl-Ivan Söderkvist. Man blir som kompisar och det ger så mycket att lyssna på vad gamla människor har att berätta. Egentligen är det inte så märkvärdigt det jag gör.
Grattis Karl-Ivan!