Det enda jag hade bestämt mig för var att jag ville ha något slags villkor inblandat i denna annalkande hårmassaker.
Det vore helt enkelt för trist att låta lockarna lämna mig utan vidare.
Jag har nämligen hört om en sjukt avlägsen släkting, med onödigt mycket hår, som lyckades göra en riktig happening av sin dejt med barberaren.
Snubben i fråga kallades Harald Hårfager och var Norges förste regent på 900-talet. Enligt sägnen gav han ett bragelöfte om att inte klippa sig förrän han erövrat hela Norge, och det stod han minsann fast vid! Skithäftigt.
Min makeover skulle alltså inspireras av en berömd förfaders fasoner men hur bräcker man löftet att grunda en hel nation? Nu har jag i och för redan gjort just det (jag tog över en ö i badkarsstorlek utanför Tresjö som staten ännu inte har tagit tillbaka) men mitt bragelöfte borde förstås bottna i något mer seriöst än så.
Jag ville möta mina demoner och växa på kuppen; finna den ostämda strängen på min lyra och få den att klinga rent. Efter visst grubblande satte jag fingret på vad som blivit mitt stora problem i livet:
Jag mår inte tillräckligt dåligt.
Jag bävar inte, jag gråter inte, jag längtar inte och saknar inte.
Längtan och saknad gör oss mänskliga men för dessa två krävs en kontrast. Ett mörker som definierar ljuspunkten i fjärran. En tänd ficklampa i solljus om sommaren kommer begripligt nog inte till sin rätt.
Jag strävar ständigt mot nya mål, men utan att känna längtan, och frånvaron av oro berövar mig också på känslan av lättnad vid lyckliga slut. För en sådan människa blir både glädjen och sorgen utspädd.
Med andra ord är jag mindre levande än jag borde vara.
Jag minns alla de där känslorna, för jag har känt dem förr, men någonstans mellan barndomen och nuet tycks jag ha tappat bort dem. Mitt bragelöfte är därför ett triss i livsviktiga bakläxor:
Jag ska inte klippa mig förrän jag åter lärt mig att gråta, längta och sakna.
Under året ska känslorna lockas tillbaka till mig med alla medel. Den tanken är sannolikt lika osannolik som den låter, man faktum är att jag bara har två punkter kvar.
En januarikväll, sittandes framför teven, såg jag mig själv speglad i en fiktiv tolvåring och i hans flykt till en fantasivärld. Sedan dess gråter jag inte längre bara vid lökskalning.
Tårarna rann när jag såg samma film igen och mitt under bonusmaterialet och under en film om hållbar utveckling. Till och med morgonhimlen får mig att bryta ihop.
Jag har blivit en vandrande vattenkran och jag älskar det.
Framsteget ger mig gott hopp om att snart också få längta och sakna på nytt.