Igår kom jag till kloka insikter om vilka mina begränsningar är. Bl.a. så har vi tänkt om lite gällande IKEA-trippen om en vecka. Tanken var lite kort att jag, Leon och fina vännen A med dotter (vuxen) skulle åka ner. De skulle kunna hjälpa mig styra kundvagnen och assistera med att lyfta Leon osv. Inser dock att det inte går då det ändock kommer att bli en heldag av det. Vi 'måste' hursomhaver ner så nu på lördag åker jag och Johan ner själva, Leon får vara hos mormor och J, och jag kan ta mig runt i en lånerullstol om det behövs och vi tar endast det som behövs inne på IKEA, ingen övrig Birsta-kollning. På så vis är vi hemma på ett par timmar och jag slipper köra och kan halvligga i passagerarsätet.
Det är svårt att inse hur lite man klarar av men då man väl kommer till insikt om det så känns det både OK och skönt.
Jag funderar på när alla kilon smög sig på? Jag som var så duktig och gick ner hela 41 kg. Och sedan kom chocken! Ingen kände igen mig, inte ens jag själv med min spegelbild, vilket resulterade i ett alla situationer med folk som man inte träffade så ofta blev konstiga. Jag som varit mer eller mindre rund hela mitt liv och på något sätt identifierat mig med det visste inte alls vad jag skulle göra som smal. Jag provade fortfarande byxor i strl. 44 och insåg inte att jag behövde 38 nertill och 36 upptill. 58 kg. till mina 158 cm. var alldeles lagom och nu, då jag vet hur stor förändringen blir och vad som faktiskt väntar, är jag mer taggad än någonsin då Kringlan kommit ut.
Precis som förra gången gör jag det helt själv, på egen hand, i långsamt tempo och med sunda värderingar. På 1 ½ år planerar jag att gå ner 25 kg. (på 2 år gick jag ner 41 kg. förra svängen för snart 5 år sedan) och sedan får de återstående kilona försvinna lite eftersom.
Den enda nackdel jag upptäckt med att flytta till landet är att vi har begränsade promenadmöjligheter. Inne i stan gick jag 1 mil per dag (började såklart inte med det, utan ett par km. tills flåset byggdes på eftersom) och kunde liksom välja mellan en massa olika alternativ. Här är det endera vägen som går rakt igenom byn åt något av hållen eller skogsvägar som endast är upplogade sommartid och då är jag för rädd för björnar för att går där. Med bebis i vagn, två hundar och Leon känns det också som ett megaprojekt att på sikt promenera en mil per dag så vi har hittat en lösning som känns bra för oss.
I 30-årspresent av Johan kommer jag att få ett sådant så att jag kan ägna mig åt indoorwalking på tider som passar en hemmavarande tvåbarnsmamma. Kvällstid, om bebisen tar långa tupplurer och Leon vill se en film el. dyl. Då blir de promenader vi tar i övrigt bonus och så behöver man inte 'känna stressen' över att man inte tränat utan nu kan jag göra det då det passar.
Jag kommer att köra igång så smått så fort jag får det efter att Kringlan är ute och i övrigt gäller mindre portioner och med grönsaker, inga sötsaker förutom någon ruta choklad då och då och att dricka mycket vatten.
Jag är otroligt taggad inför detta och självfallet kommer ni att få följa min resa på väg mot en sundare Malin!
Jag har ett jobb som väntar som jag ska skriva och jag har suttit och petat i det en massa och funderat hit och dit men nu känns det som om jag fått till något bra. Äntligen! Nu ska lite fakta kollas av så att allt stämmer researchmässigt innan ni läsare får ta del av det. Förhoppningsvis redan i veckan.
Undrar hur mycket man hinner avverka på en stickning under en hel dag? Jag kan faktiskt sticka eftersom jag hittat ett sätt att sitta bekvämt på nu, tack vare FormFix-kudden som jag fick frånStellaris, så jag skulle vilja avverka min halsdukspolo medan det fortfarande är kallt ute.
Johan och Leon funderar på att värma korvstroganoff-lunch och tillaga krabbelurer på Muurrikkan ute. De laddar i alla fall för utemys och vad passar då bättre till mellis än 'sockerkaksplättar' med jordgubbssylt * och vispad grädde *?
Som ni hör har Johan tagit ledigt från allt snickrande idag för att tillbringa lite kvalitetstid med oss och då främst Leon såklart.
Vad funderar ni på idag?