Jag såg ner på mina fötter klädda i ett par svarta strumpor och nedtryckta i ett par röda skor, sprillans nya, jag var riktigt nöjd med dem. De passade så bra och var dessutom både sköna och varma. För att inte dra till mig uppmärksamheten som tjejen som stod och spanade in sina egna skor som en idiot lyfte jag blicken.
Långsamt lyfte jag huvudet, för att se om någon hunnit uppfatta hur jag hade betett mig, men det var ingen som tittade konstigt på mig. Det var ingen som tittade på mig överhuvudtaget, konstigt eller inte. Överallt gick det människor åt alla olika håll, ett hav av människor i par på väg mot bestämda mål.
Vem av dessa brydde sig egentligen om att titta på mig, de hade ju alla någonstans att vara. Men om ingen hade tid att titta på mig, varför hade jag då tid att titta på dem? Hade inte jag någonstans att vara, ett mål att röra mig emot med fokuserad blick?
Plötsligt kapslades jag in i en stor, genomskinlig bubbla som skiljde mig ifrån dessa andra med bestämda mål. Det var som om jag var fast där inne, hur jag än försökte ta mig ut gick det inte, jag bara studsade tillbaka in i min bubbla. Allt jag kunde göra var att titta ut och iaktta utsidan. Utan att jag lade märke till det var det som om takten där ute ökade, stegen togs fortare, rörelserna blev suddigare och gång på gång spelades låten från Tetris i bakgrunden.
En enformig, pipande sekvens som fick mitt redan sjudande huvud att koka över. De på utsidan rörde sig nu med sådan hastighet att jag knappt kunde urskilja dem från varandra. Alla kom de och gick men jag stod kvar på exakt samma ställe, jag visste inte längre om jag hade stått där i timmar, dagar eller till och med veckor. Utanför var det som om allt hände i någon slags speedmode.
Ibland kunde jag uppfatta fraser som flög emot mig, de sade alla åt mig att inte oroa mig, jag skulle snart komma på det. Men vad hjälpte det när Tetris-ljudet utökades med skarpa, hetsiga violiner, jag trodde att de skulle peta ut ögonen på mig med sina stråkar om jag inte började röra mig framåt snart.
Jag kunde inte lista ut hur alla dessa människor kunde veta vart de var på väg, fast nog var det frågan hur de kunde veta att den väg de hade valt var den rätta vägen som fängslade mig mest. Det var aldrig någon som stannade till och tvekade, de ångade på i högsta fart allihop. Trots denna avsaknad av betänketid var det aldrig någon som backade.
Mitt ute i vimlet såg jag utan förvarning någon som gjorde en tvär sväng och nu var på väg rakt emot mig. Jag försökte skrika, ropa och peka att han var tvungen att bromsa eller byta håll igen, jag försökte att få min bubbla att rulla ur vägen för honom men den var orubblig. Avståndet minskade fort, för fort, det fanns inte tid för att hindra krocken. Jag gjorde det ända jag kunde komma på som var någorlunda vettigt och hukade mig med huvudet i händerna.
Smällen som jag hade väntat mig kom inte. Det var bara tyst, ljudet av Tetris och violiner hade tystnat. Jag tycktes mig dock höra pulseringen av mitt blod som sköts runt i kroppen. Jag var alltså inte död. Ett stadigt, mörkt Hej hördes och nu, nu var det ifrån min sida av bubblan. Insidan. Jag lösgjorde mina ihopknipna ögon en aning så att jag tittade ut genom fransarna och till min förvåning stod där bredvid mina egna, nu inte fullt så nya, röda skor ett par blåvita.Nu såhär i efterhand förstår jag allting mycket bättre, jag har lärt mig hur man tar sig framåt. Hur man vet att man är på rätt väg och hur man satsar all fart på att ta sig till det målet. Jag hade ju faktiskt sett det förut men inte lagt någon vikt vid det. Hela tiden hade jag haft receptet för hur man tar sig framåt inom synhåll men jag hade tittat utan att se.
Man måste vara två.