Solen skiner och jag njuter av min lediga dag.
Börjar den med att planera in en tur till affären, en liten lanthandel cirka en mil ifrån mitt hus. Seriös som jag är, plockar jag med mig lite tomma konservburkar, pizzakartonger och glasflaskor som skräpat i köket en längre tid, tragiska bevismaterial skvallrande om det ungkarlsliv jag lever mellan varven. Brevet till min syster innehållande små, platta julklappar (och som jag i mars månad fortfarande inte postat!!) slänger jag på passagerarsätet, idag ska det ner i brevlådan. Känner mig hur duktig som helst där jag med uppkavlade ärmar och bilen puttrande på tomgång återvinner de mindre smickrande delarna av mitt liv.
Precis när jag ska öppna den tunga dörren till affären får jag syn på min spegelbild. En nytvättad, vit peak-jacka och lila mjukisbyxor. Som en komplett outfit fungerar mitt val av kläder bara fint. Till och med skorna avspeglar min hurtiga livsstil.
Det är bara det att plånboken med alla plastkort ligger i fickan på uniformsjackan.
Jag visste inte om att mitt ordförråd innefattade så många fula ord!!
Jag har sovit länge idag, jag var hemma först någon gång vid två i natt. Trött, övertygad om att jag skulle somna bakom ratten innan jag kommit till min by. Det har jag gjort en gång, under en av våra resor genom Sverige. Värdelöst vetande. Tackar Gud och vägverket för de durrande, heldragna kantlinjerna.
Det är sällan något som går sådär rejält fel under körpassen, förutom att ledbussen fastnar i en uppförsbacke eller att chauffören helt glömmer bort vilken väg hon ska köra. Sådana black-outer är äckliga, men enligt min forskning baserad på flera års dagboksanteckningar förekommer de, tack och lov, bara var 8:e vecka. Igår lyckades jag varken med det ena eller det andra, däremot idiotförklarade jag mig ganska rejält inför en oskyldig flygbussresenär:
" Kan jag köpa en biljett av dig som gäller på långfärdsbussen också?" frågade den engelsktalande killen efter att han väluppfostrat baxat undan sitt enorma bagage.
Jag svarade att det var enklare om han köpte två separata. Enklare för mig som inte riktigt fått in alla flygbussrutiner än.
" måste vänta i en och en halv timme på bussen till Örnsköldsvik", beklagade han sig medan jag koncentrerade mig på att slå ut en biljett utan att mina nya naglar skulle lossna. Han lät trött och väskorna hans såg tunga ut.
Medan min hjärna och mina Hello Kitty-naglar fortfarande är upptagna med biljettmaskinen, passar den frikopplade munnen på att ta över.
" Va, ska du till Övik? Men där bor ju jag!! Vad ska du dit å göra?!!" utbrister jag äkta nyfiket, samtidigt som jag tyst idiotförklarar mig själv.
Detta är det här jag varit rädd för varje gång jag fått på syn på folk som åkt på busskort utställda mellan Umeå och Ö-vik. För " äru från Övik, det är ju jag med" är kanske inte det mest lyckade som en strikt och korrekt busschaufför kan häva ur sig som en hälsning. Tack och lov tog inte killen illa upp, faktiskt tittade han inte ens på mig med en konstig min utan ägnade sig till och med åt lite småprat under den 8 minuter långa färden till stan. För mig ett bevis på att min byafånementalitet kanske inte är så värst utmärkande / skrämmande som jag trott. Med andra ord så är jag nog, trots min ibland lite stora trut, ganska normal ;) .
Idag var det tänkt att jag skulle till IKEA en sväng. Jag handlade en bokhylla där för ett tag sedan, men glömde, klantigt nog, att köpa glasdörrar till den. Men det fina vädret och tröttheten efter det sen passet gör att jag stannar hemma istället. Imorgon ska jag tillbaka till Övik, och då är det kanske lika bra att välja IKEA i Sundsvall istället. Avståndet blir mycket kortare i och med att jag ändå ska åt det håll, och i dessa tider så måste vi försöka tänka lite på hur ofta och mycket vi använder bilen.
Önskar er en bra start på veckan!!