En gång i månaden drar min sambo på sig sina mörkaste kläder för att utan ett enda ord till vettig, äktenskapligt godtycklig förklaring försvinna ut i vinternatten. Ofta är det strax före middagsdags, och varje gång lämnar han efter sig en svag doftblandning av upp drucken whisky och det rakvatten som han annars inte så ofta använder. Vibbarna som jag borde få heter VARNING, men jag känner mig rätt lugn. Det han sin vana trogen i sista minuten rusar till är en sammankomst med ett antal herrar, som alla lämnat sina hem med samma, inte alltför beskrivande förklaring:
" Ikväll ska jag träffa mina Frimurarbröder".
Hur jag kommer in på detta, lite udda och för en del aningen skumma ämne är att jag förra veckan, vid minnesstunden efter begravningen, hamnade vid ett bord där sällskapet så gott som enbart bestod av äldre män, diskret utsmyckade med den röda, korsformade symbolen som jag numera och aningen ofrivilligt börjat lägga märke till. Ungefär som när man byter bil. Ni vet. Innan jag för första gången ägde en snorgrön Vaz så hade jag inte ens vetat om att det bilmärket fanns till. Men efter köpet tyckte jag mig se sådana överallt. Det bara kryllade av sådana. Och förarna såg bara glada ut där de från vägkanten, i varningslyktornas blinkande sken vinkade åt varandra.
" Nu kommer ni att höra mycket frimurarsnack!!" upplyste en av männen mig och "Dr K":s äldsta dotter som slagit oss ner där. Mest muntert men även aningen beklagande. Sådär som sig bör. Glatt grimaserande spetsade jag mina öron. Funderade på att klicka fram anteckningsblocket i min super-mobil för att vara säker på att jag inte skulle glömma bort något av de avslöjanden som mina bordskamrater eventuellt kunde komma med.
" Nej, nej!!" skrattade mannen mittemot mig. "Ingenting av det vi säger är speciellt hemligt!!".
Aningen besviken insåg jag att två minuters Facebooking skulle med stor sannolikhet ha varit mera intressant. Där fanns det i alla fall en LITEN möjlighet till att få ta del av någon annans "hemligheter". Men väluppfostrad som jag i grund och botten är, insåg jag att jag nog blivit utkastad om jag börjat fippla med min kära telefon. Funderade istället på att ställa några passande frågor, imponera på sällskapet med min blixtrande intelligens.
Kom tyvärr inte på en enda.
Inte helt oväntat.
Jag kan absolut ingenting om det min sambo ägnar sig åt under sina mer eller mindre hemliga träffar. Att det handlar om en slags lära om livet och hur man ska handskas med det har jag dock listat ut. När jag frågar Ö-viksmurarnas ordförande om detta, visar det sig stämma ganska bra:
" Frimureriet är "en kurs i livet för livet" säger Bo Lundvik. "Kunskaperna talar så starkt till den enskilde frimurarbrodern, att de är tillräckliga att sysselsätta våra tankar genom hela livet. Det är en uppfostran i humanitet, broderskap och tolerans vilket är någonting vi behöver ha med oss i vårt dagliga arbete".
Och när jag lite skräckslagen undrar över om det verkligen är så att jag efter att "Dr K" klättrat i rangordningen kan vänta mig att hitta honom inlåst i en stearinljusbelyst klädkammare, okontaktbar och fullt sysselsatt med att tälja ut döskallar ur det som en gång var ett kattklätterträd svarar han:
" Jag får ofta frågan om vi dricker blod och i så fall varför. Svaret på det är nej men någon gång händer det att vi äter lite blodpudding" .
Jag skrattar gott åt svaret och kommer fram till att jag skrämt upp mig själv med genom att läsa alldeles för många av Dan Browns böcker. Lyssnat för mycket på det som sakkunniga förklarat för mig. Googlat för mycket på nätet. Lugnet sprider sig i kroppen - det känns bra att veta det enda nattliga skräckscenario jag har att vänta mig är åsynen av "Dr K" och hunden där de tillsammans frossar i den för mig oätbara maträtten blodpudding.
I allra värsta fall ur samma rosa skål.
Avslutningsvis, beträffande min gröna Vaz av tidig åttiotalsmodell, så måste jag få säga att det trots all sin låt oss kalla det för charm var en av de mest praktiska bilar jag ägt. Det fanns liksom ingenting på den som kunde gå sönder på den. Absolut inga finesser alls förutom vindrutetorkarna och tutan. Hade den mot all förmodan vägrat starta fanns det en startvev i den medföljande verktygslådan. Jag testade den en gång, hemma på gården i Tegslund där jag för länge sedan bodde, men vad det än var som jag skulle dra runt med hjälp av veven var alldeles för tungt för mina muskler. Jag är säker på att jag i absoluta nödfall hade klarat av det men i solen, hemma och nära kylskåpet är det sällan någon större kris. Det var enklare att vrida på startnyckeln ;)