För det första: Innerst inne är jag inte trevlig alls. Att uppföra sig artigt, smajla och vikariera som dörrstopp är bara en gammal vana. Som liten gjorde jag bara vad mamma uppfostrat mig till (helt enkelt för att jag aldrig slogs av tanken att göra tvärtemot) och upptäckte snart att mina chanser till karameller och guldtior ökade proportionerligt i förhållande till antalet kindnyp jag fick. Trevligheten är alltså en simpel framgångsstrategi; ett praktexempel på Pavlovsk betingning som inte bottnar i någon positiv egenskap över huvud taget.
För det andra: Min talang för skrivande, i den mån den existerar, är förstås inte min förtjänst. Likt sångröst och bollsinne handlar det ju om något vi föds med och snarare borde tacka våra föräldrars genpool för. Att ge mig beröm för min språksäkra arvsmassa är som att berömma Paris Hilton för de miljarder som hennes far och farfar tjänat ihop.
För det tredje: Att utöva sitt största intresse på heltid är inte hårt jobb. Jag skrev av fri vilja i förskolan, jag skrev av fri vilja i grundskolan, jag skrev av fri vilja under gymnasietiden och skriver av fri vilja nu. Den enda skillnaden är att jag i dag får betalt för det och slipper vänta till skolans slut innan jag börjar. Vi som ägnar oss helhjärtat åt något vi avlönas för kallas ambitiösa, och de som hellre ägnar sig helhjärtat åt ett intresse (typ, skrivande) stämplas som lata. Skulle de plötsligt få lön för intresset förvandlas lättjan till ambition i omvärldens ögon trots att personerna fortfarande gör exakt samma sak.
Min poäng med den här texten är faktiskt inte att chefen borde dra in min lön, utan att vi människor konsekvent får uppskattning för fel saker.
Samhället premierar vett och etikett före genuin omtanke, medfödd talang före slit i det tysta och skattar karriärprestationer högre än oavlönade stordåd.
Du som uppfostrat en stor barnaskara, överöst dina ungar med kärlek under en halv livstid och tömt dig själv på all energi i strävan att bli den perfekta föräldern får ingen fallskärm när krafterna slutligen sinat.
I stället får du en stämpel där står det sjukskriven eller förtidspensionär, och den säger svart på vitt att du i samhällets ögon är en belastning. Din insats för världen förblir osynlig.
Ingen kommer att skriva om dig, prisa dig eller hylla dig på en tv-sänd gala för den sortens uppskattning är vigd åt dem som kan tjäna pengar på sina talanger.
Artister, författare, skådespelare och idrottsmän.
De förtjänar definitivt att hyllas, men inte så till den grad att allt strålkastarljus riktas bort från dem vars talanger det inte går att briljera med på en scen.
Förmågan att kunna trösta den tröstlöse, sprida trygghet omkring sig, säga rätt sak vid rätt tillfälle eller att se ett mörker från den ljusa sidan har minst lika stort värde som förmågan att sjunga fint eller skriva krångliga meningar i en fredagstidning.
De som verkligen förtjänar beundran är inte de som på ytan har mest charm, talang eller framgång.
Det är inte du som får högst betyg, utan du som har kämpat hårdast för de betyg du får.
Det är inte du som kan spela det sociala spelet bäst, utan du som skingrar spelets rökridåer med något så sällsynt som genuin ärlighet.
Men framförallt är det du som utan att klaga knogar dig fram genom en oglamourös vardag, i år efter år, trots att resten av världen aldrig låter dig veta hur viktig du är.
