Sitter vid datorn och fördriver tiden. Klickar mig fram i cybervärlden, egentligen bara för att få tiden att gå. Idag är en sån dag, en vill inte göra någonting dag. Därför sitter jag här vid datorn och läser vad andra har fyllt sina dagar med. Hamnar plötsligt på en sida med seriestrips. Kristian, läser jag. Ögonen fastnar på tre serierutor. Dom väcker tankar hos mig och berör mig hela dagen.
Serien är så enkel men ändå så talande. I första rutan promenerar Kristian och Gud sida vid sida. Gud går i sina sandaler, på en torr ren väg, medan Kristian går lite bredvid. Det är lerigt vid sidan om vägen så det låter, Sklopp, sklopp, sklopp vid varje fotsteg. I nästa ruta fortsätter Gud nöjd och glad på den torra vägen medan Kristian fått problem. Leran går till knäna och nu plumsar han i blöt gegga. Kristian pustar och stånkar. Krafterna börjar ta slut. I tredje rutan klagar Kristian och säger: Hallå! Har du inte läst fotspår i sanden? Ska du inte typ bära mig nu? Det är värsta lerigt här! Han tittar argt på Gud och visar med båda händerna och kroppshållningen hur synd det är om honom. Gud sneglar åt Kristians håll, pekar med handen på den torra fina vägen bakom sig och svarar: Alltså mitt förslag är nog att gå här där jag går.
Skrattar igenkännande åt Kristian. För visst är det så. Vi vill alltid ta våra egna vägar i livet. Som barn måste vi prova alla leriga vägar som finns innan vi accepterar att våra föräldrar kanske hade en poäng i de råd de gav oss. Som vuxna tar vi också många gånger fel väg eller gör fel val på vår väg genom livet. Vi gör vägen svår och lerig istället för att njuta och ta till oss varningar från de som redan suttit fast i sörjan.
Vad vi ska komma ihåg är att Gud alltid går bredvid oss. Han tvingar sig inte på. Han följer bara med och rycker in när vi ber om hjälp. Lovar vi att följa honom och lyssnar till hans röst så kan vi gå torrskodda på den rena vägen. Vi behöver inte plumsa i leran. Men vi är ju inte mer än människor allihop. Vi har ett eget val och hörseln är ibland väldigt selektiv, så några rundor i sörjan kommer vi nog inte ifrån innan vi är framme vid målet.
Anita Allandotter
