Mötet
Jag steg ombord på bussen och stirrade sint ut genom fönstret. Det skulle ta 2 timmar och 35 minuter innan jag var framme vid min slut destination. Det var i alla fall den beräknade tiden. Dock visste jag redan av erfarenhet att det brukar gå lite fortare med de tidigare bussarna eftersom det inte var lika mycket folk som skulle med då. Vilket var något att vara tacksam över eftersom det skulle betyda lugn och ro. Jag tittade ut över bussens andra passagerare.
Någon längre fram hade slängt upp sina fötter på sätet framför och tycktes försöka ta igen den sömn han hade missat under natten. En mycket omständlig kvinna med yvigt hår packade mödosamt upp en korsordstidning. Tidningen jag haft med mig var redan lusläst innan jag ens bordat bussen. Den var inte värd att läsas två gånger. Hon tittade sig omkring och såg att jag tittade åt hennes håll. Hennes ögon smalnade då hon granskade mig. Mitt svarta hår och min stil, som många gånger gjort att jag mött kommentaren jävla emobög i korridorer på skolan mellan klassrumstimmarna, gjorde nog inte saken enklare för henne. Hon drog väskan närmare utan att släppa mig med blicken. Hon snörpte på munnen. Ännu en gång strök jag den svarta luggen ur mina ovanligt mörka ögon och log mot henne. Detta var droppen; Hon tog upp väskan och satte den i sitt knä.
Tiden smög långsamt fram och inget hände förutom att bussen börjat röra på sig nu. Att genomlida omkring två och en halv timme för att sedan strosa runt ensam i en främmande stad och ta bussen hem igen följande morgon gav mig tillräkligt med tid för att tänka. Tänka på livet kanske skulle vara det mest angelägna ämnet men det fanns inget intressant att diskutera på den punkten eftersom det inte fanns något att komma fram till. Tankarna rullade istället till morgonen. Då jag slagit upp ögonen.
Alarmet ekade i huvudet trots att mobilen nu låg avstängd ner stuvad någonstans under täcket.
Jag lät mig själv undslippa en suck. Ännu en morgon. Ännu en dag som kommer följa samma frustrerande mönster som det gjort nu i flera månader. Samma tröttsamma mönster som fått mig att skita i skolan och stanna hemma under täcket så många gånger.
Jag drog en kudde närmre och blundade igen. Mina tankar tävlade med ljusets hastighet .
Jag tog fram datorn ur min ryggsäck av det kända märket som var populärt redan på 80-talet. Jag började skriva. Utan någon aning om vad jag egentligen skulle skriva. Visserligen stoppade det inte mina fingrar att dansa över tangentbordet med rasande fart och intensitet. När jag ändå var igång passade jag på att slå igång lite utav musik i hörlurarna jag passat på att ta fram tillsammans med datorn. Joyce Jonathan sjöng på franska och farten ökade ännu ett snäpp och jag kände hur jag var i mitt esse.
Utanför bussens fönster svepte ett grönt och sällsamt vackert norrländskt landskap förbi. Solen sken in genom fönstret och jag gladde mig främst utav två anledningar. Dels valet att ha linne på mig idag. Dels för att jag fullkomligt älskade känslan av solens strålar mot min hud. Men också för att det svarta linnet smet åt runt mina definierade bröstmuskler och min, ordvalet som skulle kunnat stå i en tantsnusk roman som man kan köpa på Pressbyrån, smärta kropp. Och det andra för att mitt val att dra till första bästa storstad verkade vara ett mycket belönande val eftersom jag under så kort tid redan skrivit så pass mycket.
Jag gjorde en paus i mitt skrivande och tittade ut genom fönstret som fanns på min vänstra sida. Landskap efter landskap svischade fortfarande förbi, fast i alltjämt långsammare takt. Bussen var på väg att stanna. Jag stängde kvickt av musiken ifall busschauffören skulle komma med något meddelande om att stanna just här. Men ur högtalarna kom inget ljud.
Jag vände min uppmärksamhet mot texten i stället. Jag granskade den noga i någon minut och precis som jag väntat mig stannade bussen. Ljudet av hur en flod utav människor på jakt efter en sittplats var på väg till bussens övre våning nådde mina öron. Kvinnan med det yviga håret, på andra sidan mittgången makade bort sin väska som hon tidigare haft i sitt knä och ställde den lutande mot hennes högra ben där den skulle vara skyddad ifrån en eventuell fiktjuv.
Bussen fylldes sakta upp. En man med en hatt satte sig långt fram och klagade högljut över att han egentligen tänkt ta tåget men var nu tvungen att åka en buss som förmodligen inte uppfyllde hans krav på komfort.
Javisst det förklarade den mänskliga tsunamin tänkte jag. Och flyttade min ryggsäck ner på golvet. Mellan mina ben. Den omständiga kvinnan hade en poäng.
Är det ledigt här? frågade en vänlig röst. Jag tittade upp och så en kille med samma svarta hår som jag själv ägde. Han log ett brett leende och de gröna, klara, ögonen tittade in i mina. Jag var tyst, jag kunde inte få ur mig ett ord. Hans ansiktsdrag var vackert utsilade och hans tydligt plattade hår ramade in hans ansikte perfekt. Han om någon måste vara den mest eftertraktade killen i den lilla stad vi stannat till vid. Mitt hjärta slog häftigt.
Klart! Fick jag ut mig med en röst som besvarade hans vänlighet och jag lade till ett snett leende.
Tack sa han och satte sig försiktigt på sätet bredvid mig.
Jag tittade på min skärm igen, men denna gång var det svårare att hålla koncentrationen som jag tidigare hade besuttit. Han lyfte upp sin ipod och pluggade in musiken. Jag kunde urskilja tonerna av Simon and the Garfunkel vilket gladde mig. Jag tog upp mitt skrivande och jag glömde snart att han satt där. Det var inte förrän han petade försiktigt på min arm som jag insåg att han fortfarande existerade.
Jag tittade frågande på honom. Han hade tagit ur hörlurarna och såg lite osäker ut innan han sa:
Det där är ruggigt bra! Du är duktig. Först förstod jag inte riktigt vad han menade vilket måste ha synt på mitt ansiktsuttryck eftersom han lyfte sin fina solbrända alldeles lagom stora hand och pekade på skärmen och datorskärmen speglade hans vackra ansikte.
Jag kunde känna hettan i mitt ansikte medan min hjärna resonerade om den där snygga killen, med de vackraste blå ögonen jag sett kunde vara riktigt funtad.
Sitter du och tjuvläser? frågade jag på skämt och log innan jag lade till, Tack, men dock sitter jag mest och kladdar. Jag måste fördriva tiden med något, inte sant?
jo, det är sant. Ehum.. han tvekade innan han fortsatte. Det var tydligt att han ville få igång något from av samtal. Jag heter Martin. Han räckte fram handen. Jag besvarade med ett fast handslag. Jag hade lärt mig att det var viktigt att ha ett sådant när man gjorde affärer, det skulle tydligen vara förtroende ingivande. Men vad vet jag. Just nu kändes det med bara malplacerat och jag lättade på kraften i det och presenterade mig:
Hej Martin! Jag heter Robin. Jag log.
Vars är du på väg? Frågade han och höll kvar min hand alldeles lite för länge. Bara så lite för länge att man märkte det innan han släppte.
Jag hade lust att säga att jag var på jakt efter äventyr men nöjde mig med svaret:
Sundsvall. Och du?
Jag med! Sade han och log brett. Jag är på väg hem. Bor du också i Sundsvall?
Hans reaktion fick mig att börja fundera. Han kan inte vara riktigt riktig tänkte jag.
Njae, det skulle jag väl inte säga. Jag tänkte bara göra något annat än vad jag brukar göra om dagarna Jag tänkte på skolan och jobbet på caféet innan jag lade till Bryta rutinen du vet!
Han tittade på mig.
Så man skulle kunna säga att du är ute på ett litet äventyr så här i slutet på veckan?
Javisst!
Vad ska du göra när du kommer fram?
Jag började genast räkna upp de saker jag planerat. Vilka caféer jag skulle hitta, jag berättade om museet jag tänkte leta upp. Bion jag funderade att gå på. Affärer jag ville strosa runt i och parker jag ville sola i. Jag drev vidare. Han lyssnade ivrigt. Jag avslutade listan med saker att göra och förklarade att jag förmodligen inte skulle hitta något utav alla dedär platserna.
Han log och började berätta vars de bästa caféerna fanns och hur man enklast och snabbast hittade till museet. Jag försökte komma ihåg de vägbeskrivningar han förkunnade om och de bästa minnesmärkena att leta efter men jag var förlorad. Han skrattade och sa glatt:
Jag har lite tid över så om inte dig emot så visar jag dig gärna
Denna dag kunde inte bli bättre förutom solen, självförtroende boosten ifrån linnet och det stundande äventyret som vi båda uttryckte det skulle jag dessutom få sällskap!
Det låter fin fint! Sa jag och ångrade genast eftersom det lät så larvigt som om en gammal man just yttrat sig men är han svarade mig med ett för all del kändes det genast mycket bättre. Trots allt var det en utav mina favorituttryck.