För ett tag sedan förändrades detta. Elden falnade, lågan släcktes och kvar återstod bara aska - utan passion och utan pardon. Tomt. Jag vet inte vad som kommer att hända nu, jag vet inte om elden någonsin kommer att kunna brinna igen, lika innerligt och uppåtsträvande som den tidigare gjort, i spåren av den forna eldens aska.
Det jag vet är att andra eldar tänts. Andra eldar brinner och fler är på väg att tändas. Likt vårdkasor står de uppradade, vissa stora - vissa små, men alla i väntan på att få ge sig hän. Att låta sina lågor slicka skyn och att få ge sig iväg med vinden - vissa långt bort och vissa närmare. Jag vet också att detta känns oerhört skönt och att det egentligen inte bekommer mig nämvärt. För det är så med livet - ibland består vissa saker och ibland försvinner de. Människor kommer, människor går och det finns det en mening med.
Så även detta.
Så jag tar mitt näver, mitt 'tänne', tändstickor, småflis och spån. Jag går bestämt fram mot mina kasor och tänder den första. För jag behöver bara tända en då den, till slut då lågorna nått tillräckligt långt, tänder nästa som tänder nästa som tänder nästa.
Till slut brinner nya eldar, ny passion tar fäste i mitt hjärta och nya lågor värmer det som varit fruset, ensligt och kallt och då; precis i skenet av de nya vet jag precis vad som måste göras och hur det ska uppnås.
Tänk så rätt det ändå kan bli!