Han stod där och skakade. Verkligen skakade. Vinden ylade och vi hade båda sökt lä intill en av husen. Väggen utgjorde den perfekta platsen att slippa få luggen piskandes i ögonen.
Han frös alltså så han skakade och jag plockade fram mina vantar ur min gamla trogna fjällräven väska. Men sen tappade jag modet. Jag hade tänkt ge dem till honom men det tog liksom stopp. Jag kunde inte ge honom dem. Det var inte så att jag var rädd att jag inte skulle få igen dem. Jag har sett honom på skolan flera gånger förrut. Så jag vet att jag skulle få igen dem. Om inte skulle jag kunna ge honom elaka blickar fram till vi båda tar studenten. Jag vet inte varför jag inte bara gick fram och sa något i stil med: Här.
Sanningen är att jag skäms ganska rejält nu. Är inte jag någon som förespråkar medmänsklighet och vänlighet? Ja, jo det gör jag! Jag måste bli modig. Nu får det bara vara nog! Nu tänker jag börja våga vara vänlig! Nästa gång! Nästa gång ska jag bara göra nått!
Skäms på mig!
