Bakom det skrivbordet i det stora hörnkontoret har han hängt upp en halsduk som en Modo-flagga och han följer nervöst utvecklingen i Örnsköldsvik.
Den dagen det var avgörande match, då blev jag ett år äldre. Det gjorde fysiskt ont och var riktig ångest, säger Stefan som brukar passa på att se laget spela när han är hemma på besök.
Efter 7,5 års veckopendling mellan Örnsköldsvik och Stockholm flyttade Stefan och hans fru Ulla till slut söderut, och nu är Stockholm bostadsort för dem båda.
I IF Metalls lokaler har Stefan huserat sedan han valdes som förbundsordförande 2005. Resan från Örnsköldsvik till huvudstaden var en i fackets tjänst och startade i svetsverkstaden på Hägglunds.
Jag har alltid varit intresserad av fackliga frågor och politik. Och så har jag drivits av ett rättvisepatos, så för mig har det alltid varit naturligt att vara med i facket, säger Stefan och fortsätter.
Vi svetsade underredesdelar till RC-lok. Det rann efter väggen och var slipdamm i luften där vi satt på lårar när det var fikapaus. Det här är 1980 det är inte meningen att vi ska ha det så här. Vi ska åtminstone sitta som folk.
Stefan lyckades efter lite luskande ordna så att de fick ta över stolar som inte användes, istället för de verktygslårar de satt på. Förändringen gav blodad tand och när Stefan hösten 1981 fick frågan om han ville bli kontaktombud för Svenska metallarbetarförbundet tackade han tacksamt ja.
Det är väldigt speciellt när den närmsta omgivningen vill att man ska företräda dem. Det naturligtvis hedrande att få vara förbundsordförande, men det var någonting speciellt att få den där frågan från de man arbetar direkt med.
Mellan november 1979 och den sista juni 1995 var Stefan på Hägglunds. Under tiden avancerade han inom facket. Han fick ta över posten som ordförande i gruppstyrelsen och blev så småningom invald i Metalls överstyrelse och suppleant i förbundsstyrelsen.
Klart att man undrade hur det skulle gå, men jag fick mycket stöd med utbildningar. Sen fick jag det första uppdraget i Ö-viksavdelningen ledamot i informationskommittén. Det handlade inte att sitta vid en dator utan var rena rama stenåldern där vi satt med gnuggisar och gjorde planscher.
Förutom att fixa informationsblad åkte Stefan ut till företag och där de som arbetade fick berätta hur de jobbade och Stefan fick berätta hur facket fungerade.
På Hägglunds jobbade vi mycket för att få rättvisa löner. Tidigare var vi uppdelade i grupper, men vi lyckades få hela produktionskedjan av RC-lok till en arbetsgrupp.
På metallkongressen 2001 blev Stefan vald till biträdande ordförande en post han tillträdde året därpå, och när Industrifacket och Svenska metallindustriarbetarförbundet slogs ihop till IF Metall några år senare valdes han som förbundsordförande.
Det är lite overkligt när man drar sig till minnes hela resan, säger Stefan och berättar om en dag som präglat mycket av hans fackliga arbete.
Fredagen den sjätte september 1991 glömmer jag aldrig.
Den dagen skulle det ha varit bolagsstyrelsemöte för ABB Traction, som vid det laget köpt upp Hägglunds spårfordonsverksamhet. Styrelsemötet var därför i Västerås och Stefan hade, tillsammans med fackliga kompisen Rolf Andersson, åkt ner för att vara med som fackliga representanter.
Men då kom vår vd in och sa att nu blir det inget styrelsemöte för nu har de bestämt att företaget ska läggas ner.
I stället för att lägga sig platt för beslutet valde facket att streta på och företaget drevs vidare så gott det gick några år. Tills det slutliga beslutet om nedläggning kom 1994.
Det var så skönt att visa ägarna att det faktiskt gick att driva det vidare, men som anställd kan du trots allt inte gå omkring och vara oviss för länge, det är inte nyttigt. Till slut blev det oundvikligt med nedläggning.
Förutom det fackliga arbetet är Stefan även engagerad i socialdemokraterna och det blir inte så mycket ledig tid över. Men den fritid han har spenderar han gärna med att komma hem till Örnsköldsvik för att träffa gamla vänner och familj samt koppla av i stugan vid kusten.
Tidigare bodde vi i lägenhet i Översjäla. Det var inte förrän vi flyttade till Stockholm som vi köpte hus i Ö-vik. Vi ville ha en hemmahamn. Det är lugnare i Ö-vik. Jag tycker väldigt mycket om Stockholm, men när man kommer uppför backen mot stugan därhemma ja, då släpper man allt.
Och vilar upp sig till det är dags att ta tag i jobbet med det fackliga arbetet igen.
Just nu är sysselsättningsfrågan den absolut viktigaste. 34 000 av våra medlemmar är arbetslösa. Det måste vi göra någonting åt. Att vara ordförande i IF Metall är ett så stort förtroende. Jag brukar titta mig i spegeln på morgnarna ibland och tänka vad lyckligt lottad jag är. Det här, jobbet med facket, är hemma för mig.