Fartygets lastlåda omsluts av en dubbelbotten alltså ballasttankar så att lasten inte så enkelt ska läka ut och förgifta miljön om fartyget går på grund. Som en extra barriär mot utsläpp.
När vi har last ombord är dessa tankar tomma, och går alltså att gå ner i utan att bli blöt. Så det gjorde vi: jag, pumpman och överstyrman. Vi tänkte försöka laga en djupgåendesensor som varit ur funktion i säkert mer än två år, och som gör att vi alltid får en mätt slagsida på sisådär 30 grader (max 0,5 grader tillåtet vid lastning enligt överstyrmans Standing Orders). Efter en lodrät klättertur på närmare 20 meter, och vi landat med fötterna i en decimeter dy, var det dags att tända ficklampan. Svettdropparna rann redan friskt utefter kinderna.
När jag klättrade runt mellan de olika sektionerna i ballasttanken (påminner lite om en labyrint i något leksaksland) slog det mig att jag befann mig: 12 meter under vattenytan, med vikten av en fullastad tank ovanför huvudet, i ett kolsvart mörker som jag garanterat inte skulle hitta ut ifrån om min ficklampa slocknade. Huva! Sedan tänkte jag på träskmonster. Då började jag skratta åt min egen töntighet. Det ekade mellan skotten, och kanske skrämde det mina två kollegor där i mörkret. Men ballasttanken var iaf i riktigt bra form för att tillhöra en 12 årig gammal dam.
Out.
Ps, jag unnade mig en chokladkaka efter denna fysiska (och psykiska!) ansträngning. ;)