Det var egentligen tänkt att vi skulle puttra på ner till Singapore för order efter lossningen, men i sista stund ringde kontoret. Stanna och driv utanför den kinesiska kusten i väntan på nya direktiv, löd meddelandet. Kanske går det bra att driva där i några timmar, bland fiskebåtar och trafik, men inte en längre tid. Det höll på att sluta riktigt illa för mig. Nu är vi på väg till en ankarplats utanför Hong Kong där vi kan ligga och vänta, säkrare, rotade i botten.
Maskinen stoppade och det började rulla rejält. Vi låg och drev vind för våg i cirkus 2 knop. Jag såg att vi var på väg mot en fiskebåt men tänkte att han ser oss när vi kommer närmare. Men icke. Ropade på radion, tutade och blinkade för att få fiskarens uppmärksamhet. Han låg nog och sov så gott, omedveten om den stora klump, det öde, som närmade sig allt fortare.
Ringde upp kapten på bryggan och sa åt maskin att starta upp NU. Tyvärr gick det inte så fort (vad trodde jag egentligen? Som kontoret, att vi är en bil eller?), och när vi stod där och såg fiskebåten komma allt närmare kändes varje sekund som en minut. Rapporterna från matrosen framme i fören blev allt mindre muntra i takt med att tiden gick. 40 meter, 30 meter Sedan plingade det till i maskintelegrafen, som en hand från ovan, och vi kunde kasta i backen och höra mullret från down under dra igång. En enorm tacksamhet och lättnad spred sig i min annars adrenalinskakiga kropp.
Lärdom: Vänta inte in i det sista. Bättre agera än reagera. Men som en reaktion på nattens händelse skickade jag, snabbt som ögat, in ansökan till ett jobb i land. På landbacken känns allt så lulligt, tryggt och lugnt. Håll tummarna!