Det hann inte gå många år av livet innan ordet arbete kom in i bilden. I skolan fick vi tidigt höra fröken gnälla om arbetsro. Ja, alltså att man skulle knipa käft och inte störa sina hårdpluggande klasskompisar (översatt: de med koncentrationssvårigheter). Dra-alla-över-en-kant-påståendet att man arbetar bäst om det är tyst runt omkring stämmer då inte på mig. Jag trivs bäst i ett mindre kaos där det tjuter och existerar störningsmoment i periferin - som här på sjön. Sedan vet jag inte om det är så bra för kroppen och knoppen med kaos men för stunden pallar den med (tji till min ryska kollega som insisterar på att kvinnokroppar inte är gjorda för att jobba på sjön). Men jag kan inte förneka att det är en ständig närvaro av buller och vibrationer, fartygets rörelse i sjön och tjutande makapärer som vaggar en till sömns varje kväll. Och att det alltid tar ett tag att vänja sig vid tystheten i sitt eget hem varje gång man mönstrat av.