Rädda mig

Människorna som befinner sig längst nere på botten, alltså de som har det riktigt miserabelt, och nu snackar jag inte om någon tonårsflicka med brustet hjärta, utan snarare något i nivå med de indiska gatusoparna. Inte kan jag väl tänka mig att de går runt och ber om räddning stup i kvarten? Nej, skärpning! Ibland kommer jag nästan på mig själv med att sitta och önska att något mindre bra ska hända mig. Något som får mig off-track och gör det OK att sluta försöka komma någon vart. Rädda mig ifrån att misslyckas, eller snarare plocka bort mig från ansvaret för misslyckandet. Hamna på en väg utan val. Det handlar nog om en undantryckt prestationsångest när dessa önskningar, t.ex. att jag helt plötsligt ska värpa en unge, ploppar upp. Vill inte sitta där på gamla dagar och tänka ”Var det här verkligen mitt max?” och ”Lyckades jag inte med mer?” medan min tids ljushuvuden lyser som stjärnor på himlen runt omkring mig. Man behöver inte vara någon Albert för att lysa, men lite tur och jävlar anamma kan väl behövas. Så det är nog snarare det man ska önska sig än någon himla räddare i nöden. Du din skinande riddare i rustning släng dig i väggen!