Du är här

2012-04-21 - Blogg: Robin Paulonen

Vad hade du på dig?

Ögon flammade röda av djävulsk passion. Mörka stunder följer oss längre än det goda.

Jag och en kär vän promenerade sakta längst en rätt befolkad väg med tanke på vad klockan visade, men sen är det ju valborgsnatt också. Vi diskuterade saker som tycktes vara viktiga att förstå, för oss båda.  Våren hade kommit till denna nordliga stad och tidigare samma dag hade jag strosat runt bland affärerna i linne. Men nu hade vintern gjorde sig påmind och jag hade spolat linnet och dragit på mig jackan.

Snart nådde vi hennes port och vi skiljdes åt. Jag styrde stegen tillbaka mot stadens hjärta. Trots att det var sent hade jag inga som helst planer på att gå hem, det var ingen där. Hemma alltså.

Jag gick mellan de prydliga björk-raderna som kantade gångvägen, det var synnerligen tyst. Längre fram satt en pojke, upp på en låg stenmur. Det var tydligt att han slagit ner sig av den enkla anledningen att han inte heller ville gå hem. Mitt intresse måste ha synts eftersom han tittade tillbaka, lika nyfiken som jag var.

Jag gick förbi. Log försiktigt. Han nickade. Jag log bredare.

Nu kunde man höra den pulserande musiken ifrån klubbarna och jag svängde av på en sidogata för att undvika den västa fyllan.

Mellan husen var det mörkt och det flämtande ljusskenet fick den mörka passagen lika ett skräckfilmsscenario. Det enda som saknades var en svart gestalt. Vänta! Där är den! Den gick långsamt åt det motsatta hållet.

Utan vidare tanke gick jag in. Detta är Sverige, ett land där alla är lagom och försiktiga, inget kommer att hända mig. Vi kom närmre varandra.

Jag hade fel.

Ett slag! Från ingenstans tar mannen upp något hårt och drämmer till! Jag stupar framåt, handfallet. Det sista jag ser är hans passionerade ögon, som ser in i mina.

Han ler.

Jag vaknar, det är fortfarande mörkt. Jag är naken, och i min mun kan man känna smaken av järn som blod ofta för med sig. Jag var ensam. Sårad. Jag hittade kläderna och drog på mig dem igen. Jag grät inte. Jag var tyst. Jag visste vad han gjort. Jag kunde känna det.  Jag hade sett honom i ögonen. Jag hade sett Dracula.

Jag vill ifrågasätta varför våldtäkterna i Sverige har ökat med 673% sedan mitten på 70-talet!

Jag vill ifrågasätta det som säger att det var offrets fel, att kjolen var för kort, eller varför pojken inte slog tillbaka.

Jag vill veta varför det händer så lite?

Jag vill dra parallell mellan en vampyr och en våldtäktsman.

De båda lämnar bestående men. 

Dela med dig av denna artikel på: