Drömsamhället ett tvångssamhälle? Det är rubriken på Leila Sultans vinnande debattartikel i den skrivartävling som Örnsköldsvikskretsen av Fredrika Bremerförbundet arrangerar vartannat år.
Den handlar om jämställdhet idag och i framtiden. Den berör allt från feminism till exploatering av fattiga länder, och att man ska inse allas lika värde, säger Leila som alltså vunnit skrivartävlingen två gånger i rad.
Jag blev jätteglad, otroligt glad. Jag har inte skrivit så mycket på sistone så det här ger mig verkligen en himla boost.
Priset delas ut nu på måndag 14 maj, klockan 16.30 i Hans Hedbergs-museet i Arken men då är tyvärr inte vinnaren på plats.
Jag är i Afrika med klassen, vi åker till Zambia och Botswana och jag ska bland annat besöka en skola för syn- och hörselskadade elever. Jag har gjort ett arbete om en skola för hörselskadade i Örebro som jag ska visa upp på skolan i Zambia och sedan ska jag någon gång åka till Örebro för att visa det projektarbete jag gör nu.
Fredrika Bremerförbundets Ingegerd Vidstrand och Hélène Strömmer får i stället låta Leilas mamma Wikar Hashem ta emot priset.
Leila är en mogen skribent och hon har ett historiskt perspektiv, både bakåt och framåt. Dessutom lite teorier om vad som behövs för att samhället ska bli bra, säger Ingegerd Vidstrand.
Leilas vinnande text
Drömsamhället ett tvångssamhälle?
Det finns en låt av popbandet Doktor Kosmos som tilltalar mig väldigt mycket. Den är skriven som ett svar på kritiken de fick efter att ha släppt en annan låt kallad Stoppa valfriheten vars titel säger tillräckligt om innehållet.
I låten jag däremot talar om nu, beskriver sångaren hur han efter en spelning i Eskilstuna sitter i logen, och att en tjej då kommer in. Hon berättar att hon gör ett fanzine och att hon har några frågor om just låten Stoppa valfriheten. Hon säger: Vill ni ha det som i Sovjet, eller vadå? (Denna mening kom även sedan att få betitla just den låt jag nu beskriver.)
Sångaren suckar trött och ber henne sätta sig ner. Sedan börjar han förklara vad låtens syfte är:
Jag ska berätta för dig om tvång.
Det finns många som inte gillar tvång.
Arbetsgivaren vill inte tvingas betala samma lön till Johanna som till Johan.
Von Knorring vill inte tvingas gå i samma skola som Ali Al-Kali.
Pappan vill inte tvingas att vara hemma med Tindra ett helt halvår.
Storföretaget vill inte tvingas dela med sig av sina vinster.
Fabriksägaren vill inte tvingas låta sina anställda bestämma över sin arbetsplats.
Prästen vill inte tvingas viga Bertil och Sture.
Hyresvärden vill inte tvingas hyra ut till familjen Mombasa.
Tomatodlaren vill inte tvingas sluta spruta gift.
Den frihetstörstande spritliberalen vill inte tvingas stå i kö och betala tvåhundra spänn för ett helrör.
Den sköna snubben vill inte tvingas åka till Köpenhamn för att rulla en jolle, och när den sköna snubben har blivit ett skönt psyko så vill han inte tvingas till vård, och den rika vill inte tvingas att betala för vården av psykot.
Syftet med att använda detta utdrag ur låttexten i denna debattartikel är inte för att ha en mall, utan för att visa på hur även populärkulturella fenomen tar sig an samhällets jämställdhetsproblem, för att skapa diskussion och för att upplysa. Utifrån detta kan diskussionen sedan fortsätta på nya nivåer.
Doktor Kosmos menar alltså att eftersom det finns många som inte gillar de ovan nämnda formerna av tvång, av orimliga skäl, är den enda lösningen i själva verket att strypa den makt de har att fatta beslut på andras bekostnad beslut som förminskar någon annans liv och värde.
Ur denna aspekt beskriver den här låten med en utstuderad fingertoppskänsla så många av vårt samhälles sociala problem främst gällande jämställdhetens vara eller icke vara.
Det har utöver denna låt gjorts mängder med politisk satir och samhällskritisk konst i alla former, exempelvis en serieruta av Sara Hansson där en man upplyser en kvinna om att Sverige är världens mest jämställda land. Kvinnan gapar då i förskräckelse: Var ska jag då ta vägen?
I och med den nyligen uppdagade debatten om det könsneutrala pronomenet hen, har jämställdhetsfrågan ur den feministiska synvinkeln väckts till liv. Förvånande många menar att det är jämställt, feminister hungrar bara efter mer. Sagda persons argument lyder då antagligen som följer: kvinnor tjänar cirka 84 % av männens löner, i Sverige år 2012. Det räcker gott och väl, vad är det att klaga över?
Och problemet ligger just däri: att kvinnor av en chockerande stor del av samhället förväntas nöja sig. 84 %, det är ju nästan 100 %! Varför klaga?
Och just den frågan är ett av de mest absurda samhällsproblem svenska kvinnor måste tacklas med idag. För vad är det som gör att en kvinna enbart tjänar 84 %, och inte 100 %? Jo, skillnaden ligger fullkomligt i könet. Den ligger i ett förtryck som är så djupt rotat både i historien och i människors sinnen, att det ofta tycks helt hopplöst att försöka bekämpa det.
Den moderata debattören Alice Teodorescu menar i en debattartikel publicerad på Newsmill 2010, att könskriget är över. Att det i själva verket handlar om hur vi i Sverige är besatta av symbolpolitik och millimeterrättvisa och att detta i sin tur leder till kontraproduktiva åtgärder. Att ju mer vi fokuserar på människors kön eller etnicitet desto mer faller samma människors meriter och kompetenser i skymundan.
Denna ståndpunkt kan dock diskuteras, och starkt kritiseras. Det är trots allt ett faktum att ett sorts könskrig existerar, även om jag personligen inte hade uttryckt det lika dramatiskt. Att mycket fokus läggs på kön och etnicitet är oundvikligt så länge ingen arbetar rent konkret för att lösa problemet.
Det finns ett citat av Karl Marx som lyder: Social progress can be measured by the social position of the female sex.
Det kan tyckas nästintill skrämmande att detta citat, som kommer från tidigt 1900-tal, stämmer ännu så väl. För jämställdhetens långsamma, ibland obefintliga framfart är ett problem som sträcker sig mycket längre än bristen på jämställdheten mellan könen.
Exempelvis: så länge inte fler arbetsgivare slutar göra skillnad på jobbansökningar baserat på om den sökande har svenskt efternamn eller ej, så länge inte fler stora företag slutar exploatera fattiga länders civilbefolkningar för att skapa vinst och så länge inte vi alla inte inser att idén med nationalitet överhuvudtaget är en kapitalistisk maktkonstruktion för att upprätthålla en rasistisk världsordning kommer inga framsteg att göras. Så länge inte var och en är villig att jämställa sig själv med sin näste, kommer klyftorna bara att öka.
Det är klyftor som existerat i alla tider, men vars början symboliskt kan befästas i hur en europé med imperialistiska visioner och resurser reste till ett land i syd för att kolonialisera det. I och med den handlingen splittras för det första ett land, samtidigt som ett klassamhälle uppstår. Och detta med klass kan kopplas till alla olikheter som uppstår människor emellan, för att det i grunden handlar om en enda sak: en är bättre än den andre.
Frågan kvarstår, precis som problemet är drömsamhället egentligen ett tvångssamhälle? Är det omöjligt att uppnå total jämställdhet såväl som mellan kvinnor och män som mellan fattiga och rika, eller människor av olika etnicitet, om vi inte instiftar en form av tvång för att verkställa detta?
Pessimisten skulle säga att tvång i detta fall är enda utvägen, då en vinstgivande idé är för djupt planterad i de flesta makthavares sinnen och detta blir också deras enda utgångspunkt i alla handlingar och beslut som fattas.
Men för att inte förtrösta fullkomligt, för att klamra sig fast vid hoppet och främst av allt för att aldrig tappa kämpaglöden är det viktigt att avfärda de pessimistiska tankarna och i stället inse sin egen storhet. Var individ har styrkan och kraften att med engagemang och tålamod driva både samhället och världen mot en plats där alla kan samexistera utan att känna det ständiga behovet av att en måste vara sämre, lägre, fattigare, för att den andre ska kunna ha det bra.
Det är drömsamhället, det är drömmen, och den är uppnåelig.