Man kunde se havet ifrån taket. Det låg stilla och glittrade i solljuset. Hon hade sprungit upp för alla trappor i den sterila byggnaden och andades nu andfått när hon såg ut över vattnet. Någon drog fötterna emot gruset på det platta taket. Det var han. Han hade kommit efter henne. Han såg på henne då hon sakta vände sig om. Vad rörde sig i henne tankar? Hon hade sprungit upp för utsikten, visst var det så?
Han satt sig upp i sängen. Något var annorlunda. Det stora rummet som alltid hade varit tomt, kändes nu tommare. Men i den rangliga spjälsängen låg hon ju. Hon låg där bredvid honom. Hon var så vacker, hon skulle alltid finnas hos honom. Hon såg på honom och log och han log tillbaka. Fast egentligen var det inte så.
Vad hade hon gjort egentligen, vad hade hon tänkt då hon sprang upp på taket. Hon hade varit barfota och det var hon fortfarande. Var hon lycklig nu? Han såg på henne där hon satt på andra sidan bordet. Ville hon vara friare. Han tyckte om att bo avskilt och det gjorde inget att rummen såg ut som tomma och kalla lager lokaler. Men hon ville träffa andra människor. Var han inte nog för henne? Han älskade henne ju! Älskade hon inte honom? Han satt upp armbågarna på bordet och såg på henne. Hon sänkte sin kopp ifrån ansiktet och såg tillbaka på honom. Han lutade sig över bordet för att komma närmare och hon gjorde likadant. Fast egentligen så var det ju inte så.
De talade inte längre med varandra. Han försökte förtränga anledningen. Allt var ju som det skulle vara. Hon hade det bra nu! Hon hade bara honom och han hade bara henne, det var så det skulle vara, så det alltid skulle vara. Men hon var tyst och hennes frånvaro började kännas kall. Han ville inte erkänna, inget var fel, inget var fel.
De satt på en film för att låta något annat styra tankarna. Hon gillade ju film.
Hon satt nära honom i soffan och varje gång ett plötsligt ljud överraskade henne klamrade hon sig fast vid hans arm. Han kunde inte låta bli att skratta. Han såg på henne igen. Hon såg tillbaka på honom. Hon var inte lika vacker som hon brukade. Var hon trött, hur kände hon nu? Hon såg på honom och han försökte sakta att kyssa henne men han hejdade sig. Hennes blick som låg på honom, det var ju inte så.
Efter ett tag började flaskor att stapla sig runt hans fötter bredvid sängen. De var tomma, gjorda utav glas. Hon låg ju där. Men ändå kunde han inte sluta att tänka på den där dagen, dagen på taket. Vinden hade varit mild och varm och allt hade varit vackert. Hon hade varit andfådd och det hade han också varit. Men han hade varit arg, förtvivlad och förfärad. Hon kanske inte heller hade varit lycklig. Något på hans insida sa att det var fel. Vad höll han på med. Han kunde inte ha kvar henne, han kunde inte hålla henne här för alltid. Det hade hon aldrig velat. Fast nu då? Ville hon de nu kanske.
Han var galen. Han visste det, hade inte alltid sätt det men det började bli klart för honom. Hon var så vänlig då han var full men då flaskorna blev tomma var hon kall och frånvarande. Det här var inte rätt. Hon satt med honom i soffan. De gick aldrig ut mer.
Varför ville du lämna mig? vart tänkte du ta vägen? frågade han. Hon såg på honom, synade honom men sa inget. Fast egentligen så var det ju inte så. Hennes ögon var slutna och hennes hy var vit. Hon var inte lika varm och mjuk som hon brukade. Han tog hennes hand.
Du kan vara med mig för alltid! sa han. Plötslig blev hennes blick skarp och hon skakade sakta på huvudet. Fast egentligen så var det inte så.
Då reste han sig ur soffan. Förfärad och bitter. Han var sjuk, detta var beviset. Men vad skulle han ha gjort. Hon ville bort. Han älskade henne. Hon var bara hans.
Hon var barfota och andfådd, hon hade också varit förfärad, hon hade flytt upp på taket. När han kom upp efter henne stod hon vid takkanten och såg ut emot havet. Som att hon väntade på att någon skulle komma och rädda henne, ifrån det öppna fria havet. När hon vände sig om och såg på honom med den där blicken så gjorde han det. Hon kanske hade försvunnit annars. Hon var som sand som rann emellan hans fingrar, men för att fånga det sista sandkornet så gjorde han det. Han sköt henne.
Hon var hos honom nu. Men det var inte hon. Han ville inte se det men sanningen kom ikapp honom. Det gick inte att hålla på så här! Han kunde inte ha kvar henne. Det var inte hon, det var bara hennes kropp. Vad skulle han ta sig till.
Han reste sig ur sängen och såg på henne. Tårarna trängde fram och brände. I djup frustration sparkade han till burkarna och flaskorna som låg runt hans fötter. Han kunde inte lura sig själv mer. Hon var död, hon var inte där. Det var hans fel. Han var sjuk, han var en mördare men han var så kär. Han satt sig på knä i sängen och drog med handen över hennes hår. Det här var inte rätt.
Han ångrade allt. Han önskade att det aldrig hade hänt! Hur skulle han någonsin förlåta sig själv! Han önskade att han kunde låta henne gå. Kasta henne emot himlen som en duva.
Hastigt lyfte han upp henne i sin famn.
Han lämnade byggnaden, sprang ut på den stora vägen emot havet. Tårarna förblindade honom och han grät högt. Benen blev svaga. Hon var inte tung men han nästan föll ner vid bryggans slut. Hon låg i hans knä. Vattnet låg blankt och solen glittrade på ytan. Han begravde sitt ansikte emot henne hals och grät.
Förlåt mig! snyftade han.
Du är fri nu! Du är fri! Dit du alltid ville komma, du är fri! sa han, Och vid de sista orden tippade han henne åt sidan så att hon föll ner i vattnet. Bryggan var hög och vattnet var djupt. Han såg hur hon bröt den spegelblanka ytan och slukades utav det mörka havet.
Han var en mördare. Vart skulle han ta vägen. Det var hans tur att följe efter henne, så som hon hade varit tvungen att följa honom. Han såg sin spegelbild i vattnet. Det miserabla ansiktet.
Det var inte rätt, tänkte han. Vart tog hon vägen? Det var djupt och strömt vid den här kajen. Han lutade sig framåt tills det låg mer tyngd utifrån bryggan än på den, och så följde han efter, efter henne ner i mörkret. Luften tog slut och vattnet strömmade ner i lungorna. Men så såg han henne, simma, hon log och räckte ut sin hand, fast
. Egentligen så var det inte så.
denna video är insperationen till denna lilla korta berättelse:
http://www.youtube.com/watch?v=mvWW8x2FPk8&feature=relmfu