Kvällen före den stora ansträngningen proppade jag mig (kanske onödigt nog) full av pasta och köttfärssås samt smörgåstårta som blivit kvar från mina föräldrars bröllopsdagsfirande (ja, de hade naturligtvis beställt en typ 20-bitars till sig själva). Trots trötthet från en dags bilande kom jag inte riktigt till ro, men jag tror i alla fall att det blev sex timmar sovet.
Hur som helst taggade jag till med mina två medtävlare som hade Lidingöloppet som sista delmål för att fullfölja kampen om den Svenska Klassikern. Själv har jag Vätternrundan kvar, vilket innebär att jag även behöver göra ännu ett skidlopp för att på sedvanligt vis kunna betrakta Klassikern som avklarad. Här tänker jag mig Engelbrektsloppet (6 mil längdskidor)i februari snarare än att göra Vasaloppet ännu en gång, trots att det definitivt var en mäktig upplevelse!
Lidingöloppet då. Min käre far lämnade oss tre musketörer vid Stockby varifrån vi promenerade till starten vid Koltorp. Dock kom vi inte många hundra meter innan en reporter frågade oss om vi kunde tänka oss jogga fram och tillbaka bredvid deras buss för ett antal förväntningsfulla bilder inför vad som komma skulle. Ja men varför inte? I söndagens Expressen syns vi därmed mitt på sidorna 22-23! Haha, de flesta som känner mig förstår väl att sådant självklart händer var och varannan dag i mitt Truman Show-liv!
Kajsa och Emelies start gick 13.40 och min 14.00 då jag anmälde mig några månader efter dem. Jag hann nervositet-kissa ännu en gång alltså. Sista startgruppen, 10, med en himmel som mulnade till och lera som blottades allt mer då fler och fler ivriga löpare avlägsnade sig längst det 30km långa spåret. Överdragskläder kastades i enorma gallervagnar i numrerade påsar.
Kort uppvärmning blev det, ledd från en uppbyggd ställning med presenningar runt och speakern intervjuade de tre grabbarna som sprungit detta lopp VARJE ÅR sedan starten för 48 år sedan. Herregud vilka traditioner vissa har!
PANG!
Håll höger!! Ja, det var vad jag skrek vid ca 7-8 tillfällen längst spåret när jag släppte loss eventuella kramper i ben och armar och förlängde stegen till det dubbla än vad normala dödliga människor tydligen gör i nerförsbackar. Bara luta tillbaka ryggen, öppna bröstkorgen för mer luft samtidigt som det gick snabbare alltså; ÅTERHÄMTA mig! Jag höll i övrigt en jämn och relativt hög takt på kanske 11km/h och dundrade på i nästan det dubbla utför då vissa till och med skrek saker som: Bra jobbat! och Starkt!. Triggad av att skrika och i full koncentration på HUR jag skulle ta mig runt människor var det enda andra sakerna jag kunde tänka på att; drick vid varje vätskekontroll (för det BEHÖVER JAG) och andas i jämn takt (en, två, tre ut En, två, tre in osv.). De flesta kilometermärkningarna missade jag då det ständigt var en ström människor att hålla koll på och musik fanns det inte i min värld att jag skulle lyssna på. Till och från stod folk och sjöng, hejade eller så fanns stora högtalare vid sponsrade tält. Lite störde det dock när jag i full fart störtade in i personer med hörlurar som i lugn och ro låg i omkörningsfilen utan att bry sig om att göra livet lättare för oss crazy people som stressade mot en given tid.
Tiden ja. Vad satsade jag på? Jo, kvällen innan loppet hade jag läst in mig på att man kunde får en SILVERMEDALJ, om man som tjej sprang på tider bättre än 2 timmar och 38minuter. Typiskt. Då var det bara att försöka pressa sig alltså! Inte för att jag någonsin sprungit mer än två dryga mil Men självklart var det denna siffra som jag ständigt tänkte på då jag stirrade på min digitalklocka som efter en mil visade 51 minuter och efter 15km ca 1h och 20 minuter
Efter två mil insåg jag att terrängen var väldigt kuperad och jag blev tvungen att gå upp för två backar. Jag stannade aldrig för att stretcha och mjölksyran sög i baksida lår och min envisa bakdel. -Fortsätt!! Dock såg jag flera övertränade män sitta och svära i kramper hos sjukgymnaster och läkare vid sidan av spåret. - Nej nej, jag fixar det här!
När det var 5-6km kvar var jag långt ifrån kaxig. Jag insåg att medaljtiden endast var logisk att nå om det kvarvarande spåret varit plant eller lätt utförssluttande. Men abborrbacken hade ännu inte tornat upp sig.- J*vla sk*t. Den mentala väggen hånade mig. - Du ska inte tro att du är värd en silvermedalj! HA!!
Grrr ! Men jag fortsatte med huvudet högt så fort jag med stora framåtlutade kliv till slut besegrat det fördömda fiskberget där så många hjältars drömmar gick om intet och jag höjde tempot en aning över det jag förmodligen skulle orka. Bara några kilometer nu! Min klocka passerade 16.38 men jag började höra högtalare som spelade The Final Countdown och större folksamlingar fyllde sidorna av spåret. Nu kunde jag inte sakta ner. Ut i det leriga gräset mot upploppet. PANG kändes det som det sa i höger stortå. En stor vätskefylld blåsa sprack och jag skrek av smärta. - Inte nu!! Jag kände däremot hur skriket gav mig kraft och jag vrålade mig ut inför den ökade folkmassan som om jag vore Ronja Rövardotter på grönbete. -WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!! HÄR KOMMER JAG liksom!! Jag som fixar denna (totalt omänskliga?) utmaning under tre timmar utan att någonsin ha pressat mina stackars ben och höfter på ett liknande sätt någonsin. -AAAAAAAAAAAH!!
Flämtande, flåsande, stapplande och med stjärnor i hela synfältet fick jag en bronsmedalj hängd runt halsen och en blå Powerade i handen. Tid: 2 timmar, 41 minuter och 34 sekunder. Placeringen blev en stolt 334e av mer än 5 000 startande kvinnor. Jag trillade in 3,5 minuter över silvermedaljtiden alltså, men i målfållan där jag knappt kunde beordra mina ben att gå förstod jag att utifrån de goda förutsättningarna jag haft hade jag inte kunnat nå denna drömtid utan att ha TRÄNAT LÖPNING i åtminstone ett halvår kontinuerligt innan. I princip har ju jag tränat en vecka inför detta lopp. Resten var tjurskalligt pannben och grundkondition som jag har mina föräldrar att tacka för!
Jag är således otroligt nöjd med min prestation och bronsmedaljen skiner i klaraste guld i mitt hjärta på dagen då det var 20 år sedan jag sprang mitt första Lidingölopp någonsin och skrek i förtjusning att jag förtjänat en kexchoklad. Ja, lite bitter kanske jag är att det bara var banan och kaffe vid sidan av Powerade:n faktiskt haha. Bättre lycka nästa gång Emelie har ju redan börjat så frön om Stockholm Maraton nästa sommar
Vad gjorde du i helgen? :P