Vissa människor tänker man mer på än andra. Inte för att man händelsevis gillar dem mer, dock kanske det är den vanligaste anledningen. Men varför man skulle gilla dem mer behöver inte heller ha någon specifik grund. Bara en stark påverkan.
2 sekunder, nej minde. Ett kort Hej, en förbi passering.
Jag överanalyserar för mycket. Allt har inte en mening. Allt folk säger måste inte betyda något. Ett ansiktsuttryck kan ibland vara okontrollerat. Ibland kan de avslöja en sanning, men ibland kan de bedra.
Tiden kan gå åt så mycket onödigt.
2 sekunder kan bli till minuter och minuter kan bli till timmar.
Det är jobbigt, som att vissa människor kan hålla fast en, men är själva inte medvetna om det.
Vissa försöker ge ett intryck som består medans andra bara går förbi och ändå har förändrat en människas tankar.
Ibland tänker jag för mycket. Jag har hört att det kan vara farligt och det kan jag förstå. Man kan nog bli galen. Utan andras utbyte av åsikter och tankar kan man bli trångsynt. Men ibland är de inte alltid lätt att få tag på folks tankar, folks äkta åsikter.
2 sekunder. Han passerade bara. Viskade nästan. Vad tänkte han på? Varför såg han så ledsen ut? Han sa mitt namn. Vad är det som tynger honom?
2 sekunder. Såg jag kanske lika ledsen ut som honom? Funderade han kanske också över varför mitt ansikte inte log.
Vart var han på väg och finns det någon sanning i de tankar jag tänker? Vart har han varit? Har något hänt? Skulle han behöva någon att prata med?
Men det har han ju! Många!
Eller är de så många? Han är populär, omtyckt och eftertraktad? Lyfter folk honom så högt att han inte når ner? Kanske är det inte så ljust på den tronen trotts allt. Den där stenen som låg över honom, jag trodde den var borta, varför kan jag fortfarande se den?
Men det är inte min sak att ta tag i. Jag skulle inte kunna hjälpa. Han känner mig knappt och jag känner inte honom. Han skulle tycka att jag var jobbig. Saker och ting skulle bli fel.
Eller skulle de?
2 sekunder. Ett möte.
En oändlighet, av tankar.