I helgen som var blev det, hör och häpna, ledigt bortsett från ett kortare butiksjobb. Cyklingen klarades av uppe i Fjällräven Centers testrum på femte våningen på fredagseftermiddagen medan jag överblickade uppbyggnationen av en stor och organiserad firmafest på ett utlagt parkettgolv framför en provisorisk scen. Jag tänkte på hur fascinerande det skulle vara att sitta och övervaka när filmen skulle rulla igång med finklädda människor som skålar allt mer och mer Hur skulle de vara inledningsvis? Och hur skulle de ta ut svängarna när klockan började närma sig midnatt?
Vad är förutsättningen för våra beteenden tänkte jag då (utöver sådant som hunger, trötthet och eventuella hallucinogener i vårt system)? Socialisation, kulturella normer eller inre röster? Vad är det som övertygar mig om att något är bra eller till exempel roligt?
Mitt inre väsen. Men är denna varelse verkligen själv (ensam?) där inne ?
För många herrans år sedan hade jag en absolut favoritlärare vid namn Bertil Montalvo. Han undervisade mig i engelska och tyska och jag lydde hans minsta vink och instruktion då han var en av de mest lysande stjärnorna på mitt himlavalv av förebilder att sträcka sig efter. Varje ord han sa var en sanning och jag tror därför att böckerna han rekommenderade att jag skulle läsa; Phillip Pullmans His dark materials (bokserien på svenska inleds av boken Den gyllene kompassen som även filmatiserats) kom att betyda mycket för mig när jag försjunker i tankar då och då än idag. Böckerna handlar om en liten flicka som ger sig ut på ett riktigt spännande äventyr. Pullman utmanar idén om parallella världar som alltså existerar samtidigt men även på samma plats! Hur som helst är denna flicka väldigt ung och ger sig ut i sökandet efter en försvunnen vän. Men hon är inte ensam, för hon har sin daemon med sig. Hennes själ och innersta väsen som tagit fysisk form av ett djur och är hennes ständiga följeslagare. Beroende på känslotillstånd hos flickan växlar djurets karaktär; storlek och utseende, men förblir alltid vid hennes sida, talandes till henne. Hos människor i vuxet tillstånd (i den värld som dessa böcker beskriver)fixeras däremot djuret i en permanent skepnad.
Som en ängel eller djävul på axeln i tecknade filmer tror jag att vi bär en kombination av väsen inom oss, vilka lugnar, övertalar eller rent av pushar oss att göra saker. Jag skyller ibland på denna daemon; fy och usch för att du fick mig att göra sådär! Det var inte alls så JAG skulle ha gjort det!. Men ibland kan jag på en ösregnig mörk höstdag gå runt och le som ett fån för att jag följde min övertygelse och tog en risk jag absolut skulle undvikit (om det inte var för att något flög i mig alltså). Personligen övertas jag ofta av en intensiv känsla eller övertygande impuls, som driver mig att göra de mest oväntade saker (Jag ångrar det jag inte gör är en röd tråd i min vardag)! Det är dock i bakvattnet av dessa skeenden som jag mest önskar att denna känsla/impuls faktiskt var en ständig liten följeslagare (gärna pälsklädd också) som kunde krypa upp i mitt knä och gosigt stånga min kind. I vinst som förlust skulle jag vilja se återkopplingen av det jag gör eller råkar ut för i ögonen på mitt innersta väsen och få dess närhet och medlidande tillbaka.
De flesta av dessa nostalgiska och gymnasiegamla tankarna väcktes till liv genom att jag såg filmen Ted. Nallebjörnen som får liv och aldrig lämnar den ensamma och mobbade lilla pojkens sida. Thunder-buddies för alltid... Men detta resulterar även i att de blir varandras dåliga inflytande på äldre dagar då mer ansvar (borde?) ska tas i vuxenvärlden och då relationer kräver en viss typ av lojalitet. Står då vissa impulser, daemons eller (i den beskrivna filmen) teddybjörnar i vägen för att jag ska göra något eller låta bli att göra något? Låter jag mitt innersta jag (ibland i form av en skallrande liten mus eller ibland ett blodtörstigt lejon ) agera ut då jag själv har svårt att bestämma mig? Ska jag stålsätta mig och försöka planera hur jag ska känna på lång sikt eller ska jag titta på min följeslagare och utifrån dess form, färg och karaktär bestämma mitt nästa drag?
Med en gläfsande liten Frankenweenie-hund (som gossedjuret på dagens foto) vid min sida och snusandes på min huvudkudde tror jag att jag skulle släppa mycket av den rundgång av tankar eller beslutsångest som ibland uppstår mellan mina öron. Men jag skulle nog också snubbla på honom många gånger och irritera mig över att han ska ut och kissa i snöstormen då jag bara vill ligga kvar under filten och kolla på den där filmen eller läsa den där boken