Man lär sig givetvis något nytt varje dag! Idag lärde jag mig om sjömanstatueringar och Slow art. Två sätt, visserligen väldigt motsatta varandra, att provocera sin omgivning på.
Tatueringskonsten kan spåras till lägre samhällsklasser och människor vars vardag kännetecknas av isolering från omvärlden (såsom till sjöss, i fängelser eller vagabondliknande livsstilar). Att tatueringar i mångt och mycket var tecken på manlighet har jag däremot inte funderat så mycket kring. Själva processen, alltså den utdragna smärtan i själva skapandet, kan man förstå är ett mandomsprov. Men att bilderna på huden som stora fartyg, avklädda kvinnor och ormar, skulle vara en signal menandes: jag gillar tjejer, inte killar då män oftast umgicks enbart med varandra t.ex. till havs, var något nytt för mig. Tänk inte ens tanken liksom! Det lustiga med just sjömanstatueringar menar jag är att de mest ursprungliga faktiskt är väldigt kvinnliga och illustrerar rosor, svalor och törnen. Lite motsägelsefullt i dagens tatueringskonst kan tyckas, men romantiska motiv bröts ofta av som en konstnärlig dikotomi med något skarpt som en kniv eller en dödskalle som står för kraft, farlighet och styrka. Tatueringarna kom att visa det som sjömännen sällan talade om; längtan hem, rädslan för döden, önskan om en trygg plats med en omhändertagande andra hälft (kvinna?) eller drömmen om ett annat liv. Inskriptionerna på huden blev och är nog fortfarande en frizon för det vi inte uttalar mellan oss.
Dagens bild har jag fotograferat på Sjöhistoriska museet i Stockholm som just nu ställer ut Tro, Hopp & Kärlek och jag kombinerade den med tavlan som min egen tatuerare i Örnsköldsvik (Markus Nilsson på Big Street Tattoo) på beställning målat som en julklapp till min pappa utifrån inspiration av min egen och min pappas tatuering (grodan Moses; symbol för flottans attackdykare).
Slow art blev nästa kulturhållplats för dagen. Konst som tar (nästan provocerande) lång tid att åstadkomma. Vävning, småpill med trådar och knutar samt ihärdigt lödande under monotona förhållanden förmedlade att viss konst kan jämföras med meditation eller en form av andlig ritual. En trygghet i det förutsägbara lugna och långsamma. I vårt rationella och ständigt tidseffektiviserande samhället blir ett långsamt skapande en stressande faktor och något vi inte förstår. Men samtidigt blir det därför så fascinerande. Många intressanta tankar om tillvaron tog form i mitt huvud i alla fall, där nästan varje timme på dygnet måste fyllas med meningsfyllt trassel, var jag än befinner mig!
Men äta bör man, annars dör man. Och dagens trio intog alltså Valhallavägens glass- och pastahus när mörkret inföll och fyllde magarna på det mest fräscha och välsmakande viset! Imorgon blir det hårfixande och umgänge med barndomsvänner som bor kvar i huvudstaden!
Go'kväll!