Likvärdigt med Vasaloppet i Svensk Klassiker-synpunkt och från i år även utnämnt till ett av de 16 Europaloppen är de sex milen på längdskidor som igår startades och avslutades i Norberg, Dalarna. Själv hade jag tagit mig dit via tåg från Örnsköldsvik och skjuts av mina föräldrar från Uppsala via en jättetrevlig övernattning i Avesta (ca 15km från Norberg). Starten gick kl.10.00 för tävlingsklassen 60km och 10.15 startade motionärer i 30km-klass samt 60km motionsklass.
Jag var inte den första att slänga fram mina skidor, så de första fem minuterna efter startskottet hade gått handlade mest om att inte trilla över någon eller fastna i någon annans stavar, haha Men jag lyckades behålla min värdighet när jag lämnade stadskärnan och begav mig in i skog och mark! Lite svårare har jag dock för folk som dyker upp i ens hälar och stressar på, vilket kanske de 100-200 bästa av motionärerna gjorde, vilka somliga dessutom bara åkte Engelbrektshalvan. Hellre går jag ut i min lämpliga snigel-skidåkar-fart och tar igen på alla trötta elitåkare mot slutet och målgången än att se mig bli omkörd gång på gång.
Ja, jag behöver garanterat deklarera följande då ni fortsätter er läsning nedan; det finns beresta och rutinerade skidåkare och sen finns det tjurskalliga skidbråkare, varav den sista kategorin i högsta grad inkluderar mig själv! Denna kategori individer sätter upp målet: Det här ska jag absolut genomföra, om jag än ska dö på kuppen! och gärna lägger vi till ett orealistiskt mål som Fem timmar borde vara inom räckhåll!, innan vi ens tittat på kartan angående terrängens kupering, hur och var vätskekontroller finns eller ens funderat på om våra skidor har rätt (någon?!) valla med tanke på väder och vind. Och kläderna man har på sig, ja, de får helt enkelt fungera; för det är ju inte så ofta man gör sånt här ändå liksom!.
Capri-tights (gymplagget) och knähöga snowboardsockar hade jag under mitt favoritvinterplagg; figurnära fleecetights av märket Tierra. På överkroppen blev det nikelinnet med inbyggd sporttop, polounderställströjan jag fått av min bror förra julen (*icebreaker) och en simpel McKinely vindjacka med fickorna fullproppade av Gainomax recoverydrink, proteinbars och ett par extra HellyHansen-tumvantar (årsmodell -86?) om mina längdskid-fingervantar från Stadium skulle bli för blöta/svettiga och kalla. För att behålla värme kring hals och huvud hade jag en försvarets balaklava vilken dock bara satt runt halsen och inte täckte huvudet då temperaturen blev snäppet mildare än -10grader som det varit vid avresan från Avesta på morgonen. Överst på knoppen; Ulvö Hockeys nya tunnare supportermössa och runt midjan knöt jag en skrikande röd Craft-tröja (om jag skulle bli kall efter några timmar, trots ständig ansträngning). Bästa utrustningen utöver detta var Camelback:en, eller behöver jag förnedrande nog säga kamelpuckeln? Jag blev tvungen att ha den innanför jackan då jag senast på Skyttis drabbades av att vattnet i slangen frös och jag fick ta av mig den varje gång jag ville dricka några klunkar. Under detta lopp fungerade vätskedepån däremot utmärkt och jag kunde dricka precis när jag kände för det utan att behöva stanna alls! Men jag såg förmodligen ut lite som Quasimodo, haha!
Den fysiska ansträngningen då?! Jo, redan vid start får jag erkänna att jag kände en viss matthet i kroppen. Under en hel vecka har feber- och huvudvärk, näsblod och ordentligt rosslig hosta kännetecknat min vardag. Träningspassen har varit få och lågintensiva för att snabbare bli av med bakterier (dricka mycket vatten och endast ha låg puls), men jag får trots detta erkänna för mig själv; jag är långt ifrån frisk. Men loppet skulle genomföras hur som helst! Min taktik var således att första hälften av distansen glida på med schyst teknik och få en initial känsla av hur samarbetsvillig kroppen var. Den drygaste biten på loppet var mellan ca 17-23km in i loppet; solen hade inte kikat fram och spåret gick flackande uppför fastän det såg ut som det var helt platt (jag stod i princip still men frustade och stakade på som en dreglande blodhund).
Jag åt några bitar proteinbar varje timme och drack kanske var 20e minut (utöver vätskekontroller varje timme där varm sportdryck och blåbärssoppa delades ut). Vid 27km hade jag stakat och bråkat på bra tyckte jag och jag funderade: Ska jag behöva gå på toa innan jag fortsätter inpå det slutliga varvet?, men kom fram till: Äsch, det räcker med att jag får krama mina söta föräldrar så ska jag kämpa de sista tre milen i mål med en gång!. Däremot möttes jag av skylten Varv 2 - sväng vänster, målgång fortsätt rakt fram. WHAT!? Skulle jag inte få träffa mina föräldrar ALLS?! Vad i h*lv*te!!? Nä nu j*vlar! tänkte jag och stannade inom kort DE ENDA 90 SEKUNDRARNA under hela loppet (ja, till och med vid vätskekontrollerna höll jag mig i konstant rörelse framåt och bara kastade i mig den flytande näringen i pappmuggarna) för att rycka fram Mp3spelaren med mycket bas och peppande taktfast musik. Nu skiter jag i att det gamla konståkningsknät börjat säga ifrån, att skelettet och lederna värker inifrån (mestadels i ländrygg, baksidan av benen och höftkulorna smärtade det) och att muskeln/leden just under armbågen börjat skrika.
En riktig nykick fick jag efter ca tre mil, då jag blev förbannad på loppets sträckning (som jag givetvis borde ha tittat lite närmare på innan start, men det man inte har i huvudet får man ju faktiskt ha i benen när allt kommer omkring!!) och förvånad blev jag att efter bara en låt på spelaren så stod mina föräldrar VISST där i ett hörn och hejade på! Jag stannade till och gav dem en stor gruppkram men hann bara skrika att jag hade musik i öronen och att jag skulle behålla alla grejer jag hade då mamma föreslog att hon kunde ta det som jag inte behövde använda. Sen fortsatte jag bara pinna på med den piskande musikdjävulen som dränkte min kropps signaler på smärta och utmattning.
Jag vill mitt i allt dock poängtera min medvetenhet om att man inte bör skämta om just det här med träning och samtidig förkylning. Förutsättningar som halsont (vilket jag INTE hade) och feber kan vara rent livsfarligt att ta ut sig under, vilket är anledningen till att jag de första 27kilometrarna ville känna efter hur min kropp hanterade ansträngningen. Men jag konstaterade att det inte var bröstet och andningen som tog emot under loppet, utan enbart muskulär smärta och generell trötthet (som dock kom tidigare än vad den annars skulle gjort visserligen). DÄRFÖR fortsatte jag och DÄRFÖR matade jag på så gott jag bara kunde efter att skylten Varv 2 markerade min väg. Jag var noga med vätska och påfyllning av energi, för efter ca tre timmars intensiv ansträngning är marginalerna små för att man ska vackla ihop av att man är matt och vimmelkantig, vare sig man är frisk eller sjuk!
Jag köttade (som min Klassiker-vännina Emelie skulle uttryckt sig) på i två timmar till utöver detta. Då min digitala klocka visade kl.12.34 passerade jag skylten 30km kvar och otroligt mycket tog det emot när det var ca 23-17km kvar av loppet. Det kändes återigen som jag stod stilla, och folket längst spåret som grillat korv bredvid sina skotrar och ropat heja heja hade dragit sig tillbaka. Det uppenbarade sig att detta lopp för mig kändes värre än vad Vasaloppet gjort året innan (som dessutom är tre mil längre!). Det blev lite mörkare i skogen efter att solen gått i moln (under ca en timmes tid gnistade snön något helt magiskt och två gubbar stod till och med uppe på ett backkrön med utskrivna listor för att kolla upp vad alla hette så de kunde heja på en och ropa ens namn!) och pepp-orden jag repeterat som ett mantra i huvudet fick allt mindre slagkraft. Vad håller jag på med egentligen? Tävlingsåkare svischade förbi mig i omkörningsspåret och jag halkade till och tappade balansen till och med på raksträckor. Böjde jag för mycket i knäna under vilan i utförsbackar skrek jag till av plågor utan att jag insåg min yttring själv. Men den ihärdiga smärtan och den oerhörda tröttheten fascinerar mig faktiskt; att man som en levande zombie kan fortsätta styra sig själv på autopilot-mode långt mycket längre än vad man själv tror att man klarar av! Du har så mycket mer styrka i din kropp än du någonsin kan föreställa dig, vilket nog är anledningen till att jag gör sådana här äventyr, trots min uppenbara brist på förberedelse. På något vis klarar jag det ju och gör mig själv stolt och överraskad varje gång! Att spränga fysiska barriärer är något av det häftigaste som finns!
När det var strax över en mil kvar släppte det i kroppen; jag vet inte vad som frigavs, men plötsligt fanns det ännu en växel. Tekniken föll helt på plats och stavarnas varje tag gav mig styrka. Bara 9 kilometer kvar ...8 ..7 .. och när det blev 6 .. 5 4kilometrar kvar såg jag att klockan bara var ungefär kvart i tre. Är det möjligt att jag klarar mig under fem timmar?!? Den sista milen blev en inre fight om jag skulle ge allt eller bara hålla ut i det tempo jag haft. En liten backe; nää, det kommer inte gå . En liten sluttning; men det kanske ändå är värt ett försök?!. Till slut blev det något mitt emellan dessa alternativ. Att köra så hårt jag bara kunde och beräkna min kvarvarande styrka till att kunna öka takten och köra så hårt jag bara kunde i all kvarvarande distans. Jag avslutade loppet med en kraftfull spurt där publiken på sidorna försvann i mitt tunnelseende och där jag passerade nästan stillastående medtävlare. Äntligen svischade jag över mållinjen tätt följd av en väldigt ansträngd hosta som höll i sig ett par minuter Men så nöjd och euforisk jag blev ändå, med medalj om min hals!!
5timmar och 4minuter blev nettotiden på min fysiska resa i slutändan, vilket jag är otroligt tillfreds med! Tiden per kilometer räknades till 5min och 4 sekunder (inte helt svår huvudräkning) och jag kom 25a i min klass (dam tävling) och 492a på hela bantävlingen som strax över 600 personer fullföljde (varav en stor majoritet tävlingsskidåkare). Välbehövlig stretching och en dusch följde innan jag kurade ner mig med en filt och mammas dunjacka i baksätet på bilen som genom mörkret färdades mot Stockholm. Avslutades gjorde kvällen i soffan framför den öppna elden med en rejäl irish coffee fullständigt dränkt av nyvispad grädde!
Nu kvarstår endast en distans tills min Svenska Klassiker är fullbordad