En bronsmedalj som i min värld var värd långt mer än ett guld. Varför? Jo, för att det för min del inte ens var säkert att jag kunde inkluderas i tävlingen igen sedan katastrofen förra året.
Min Gladiatorsaga innebär långt mer än två timmars sändningstid under två mörka fredagskvällar i januari och i mars. Den innebär en två års lång dröm om att känna att jag passar in i ett visst sammanhang och att jag som vanlig (vältränad och lite galen) Svensson-människa har något att erbjuda allmänheten. En kul grej blev däremot efter en kraftig hjärnskakning en personlig grej och jag tränade mer explosivitet och överkropp under ett års tid för att kunna ge det en mer seriös chans och jag fick möjlighet igen. Och lyckligtvis fick jag det!
Åter till tester, åter till träningsdagar och åter till en nervkittlande och nervös inspelningsperiod i Stockholm och Karlstad!
Första avsnittet var en dröm fylld av adrenalin, skratt och vilja. En revansch som visade att jag var tillbaka på riktigt och inte gav upp genom motgång! Det andra avsnittet däremot, visade sig bli en ordentlig fysisk och psykisk resa
Det finns många viktiga delar som inte framgår i mitt semifinalavsnitt, utan klipptes bort helt och hållet Som att avbrottet i attackboll när Anna skadade sig innebar lång väntan på hur det skulle fortsätta, ovisshet i hur illa hon hade gjort sig och för min del framför allt att bli provocerad kring faktumet att attackboll åter förföljde mig med olyckor. Nu skulle jag plötsligt ställas inför en ny och fräsch utmanare, medan jag själv värkte i kroppen efter flera krockar mot Bullet på hängbron, en lång och krävande insats i ringarna samt en utdragen och intensiv brottning mot Lynx på plattan. Inte nog med denna psykiska omkullkastning. Kamerateamet vägrade låta mig vara ifred och hetsade mig med frågor om hur det kändes angående vad som hände i attackboll föregående år och jag började mitt i försöket till fokusering och anspänning att storgråta. Det blev för mycket!
Klätterväggen var en av grenarna jag såg mest fram emot Jag slant i första greppet flera gånger och hann inte i närheten på så långt upp som jag borde ha kommit då gladiatorn Kitsune fick sätta efter mig ! Med förbannad gråt i halsen sparkade jag i väggen och fick gå till omklädningsrummet för att ladda om
Gatloppet. Utmattad och söndergråten blick. Utmanare redo?! Så redo som det gick för mig att vara. Jag hade inte orken att finta utan försökte mata på bäst jag kunde och slutligen släpa mig mot nästa markerade poängnivå. Men där andra kunnat åla sig igenom dömdes jag upp. Jag fick starta från början mot Bullet fyra gånger. Egentligen hade jag kanske klarat två, men det var bara att stänga av musklernas skrik om trötthet och värk. Jag får inte ge upp. Och jag ska f****n inte göra bort mig heller! Jag kom tillslut förbi Bullet och satsade mig in i 4 poängszonen förbi även nästa gladiator. För att behålla min värdighet.
Hinderbanan. Med ett försprång på 6,5 sekunder till min nya motståndare Stephanie stod jag på startstrecket med ett huvud fyllt av krav och en kropp smockad av mjölksyra, anspänning och adrenalin. Från förra programmet var min revansch tagen. Jag var nöjd och stolt över min comeback redan. Vad skulle hända nu? Skulle jag orka att genomföra hela tävlingen och kunna gå ut med flaggan i topp?!
De två tidigare semifinalerna hade spelats in dagarna innan. Den eventuella finalen skulle spelas in vid lunch dagen efter min semifinal Jag blev mörbultad av blotta tanken alltså. Tiden jag dessutom var tvungen att slå för att ta mig till final var inte mer än 2 minuter och 2 sekunder. I första avsnittet fick jag 2 minuter och 32 sekunder. Alltså måste jag prestera minst en halv minut bättre än i det avsnitt jag ändå kände mig på topp! Fram tills attackboll var min ambition att gå till final. Efter attackboll och allt tumult som utspelade sig runt omkring grenen, blev min stora dröm att få vinna igen överhuvudtaget och kunna ge min söta mor en stor blombukett.
Saga startar på min första signal! skrek domaren Lahdo Sharro. Nu j*vlar gäller det. Koncentration från fingertoppar till tår Inget får gå fel. Metodiskt och så energisparande som möjligt behöver jag ta mig till rullbandet from hell för att orka ta mig upp för det. Jag måste gå i mål!! Måste gå i mål, måste gå i mål, måste
Jag minns ingenting av hinderbanan. Den var ett måste för att dagen någonsin skulle ta slut, för att mitt liv skulle kunna fortsätta med allt annat som ingick i det och för att min kropp skulle ges nödvändig näring som jag varit för nervös för att ge den sedan frukost, samt få bli omhändertagen och äntligen vila ut såklart! Veckan innan inspelning hade jag legat klarvaken i återkommande spänningar till nästan klockan fyra på morgonen då hjärnan slutligen stängde av. Detta resulterade i att jag fick däcka på eftermiddagarna flera gånger då pressen att måsta vila var mindre.
Jag är utifrån mina fysiska och psykiska förutsättningar under inspelningsdagen mer än nöjd med min prestation i Gladiatorerna. Jag kunde inte ens balansera på en två meter lång metallstång som var cirka en fot bred då jag i första försöket med stor möda lyckades ta mig upp för rullbandet. Jag fick börja om med den finkänsliga och sista utmaningen trots att jag knappt kunde se något framför mig och inom kort ramlade jag genom ljusporten som en soldat som precis släpat full packning och en sårad kamrat ur skottlinjen. Det var över. DET VAR ÖVER!!!
När Gry tryckte mikrofonen mot mig kunde jag inte göra annat än att vråla av trötthet och tacksamhet. Urladdningen var total! Och glädjen enorm. Tiden gav jag blanka f****n i för att vara helt ärlig. Jag fick vinna med flagga i topp och glädjetårar som sprutade. Den mentala bronsmedaljen glänser i skimrande guld likt en sol som visar mig vägen när jag får känslor om att jag borde ge upp då det kan verka mörkt. Men nu vet jag bättre. Hälften vågat hälften vunnet. Och krydda det med en jäkla massa envishet, så får ni mig.
Tack alla där ute som trott på mig och gett mig stöd att försöka igen!