Som jag tidigare berättat är jag en person som lever mina känslor. Känslotillståndet jag befinner mig i har jag därför svårt att dölja och jag ämnar därför avslöja en privat angelägenhet i detta inlägg!
När det kommer till kärlek är jag en fullständig katastrof. Det är för att jag ger den allt mitt hopp och enorma mängder energi! Kärleken har jag själv målat upp som min lycka och mitt liv sedan jag som liten såg otaliga romantiska historier på tv-skärmen och läste nonsens som pirrade i magen. Kärlek är helt enkelt det finaste som finns och jag skyr vare sig geografiska, språkliga, åldersbetonade eller ekonomiska barriärer för att vidmakthålla den!
På äldre dagar kan jag däremot se tillbaka på både fina samt en mängd smärtsamma stunder på grund av detta faktum. Att våga satsa på kärleken eller sin tro på att ens känslor kommer bli besvarade av en viss person är som att kasta boomerang med sitt viktigaste levnadsorgan. Ibland kommer boomerangen inte tillbaka utan jag får gå ut på jakt och leta upp mitt skärrade hjärta som kan vara svårt att hitta och sedan lappa ihop de trasiga delarna av. Men aldrig stänger jag min dörr helt för den person som en dag kommer knacka på och vända min tillvaro upp och ner!
Jag flyttade till Örnsköldsvik för kärlekens skull. Mitt hopp och övertygelse var att jag funnit min själsfrände i min stridsvagn uppe i det karga Boden. Nu, fem år senare, får jag dock inse min dåvarande naivitet och blindhet för verklighetens förutsättningar och människors simpla natur. Utöver kampen för överlevnad i ett långdraget och påhittat krig (där vår relation var den ultimata!) kom vardagen in med utmaningar som ekonomiska prioriteringar, sociala relationer och bekräftelsesökande. Det visade sig att jag som sportig stockholmska från en stor familj skiljde mig enormt från min norrländska och tillbakadragna jägare i synen och sättet att vara gällande många saker och vårt skepp kolliderade som Titanic mot ett till största delen osynligt isberg. Sakta läckte isande kallt vatten in i de osänkbara fundamenten och när vi insåg allvaret var det helt enkelt för sent att göra annat än att kasta sig överbord. Hon sjönk till botten av Atlanten och hennes minnen vilar vackert där medan ett inre kaos skakade min värld. Hur ska jag hitta rätt nu och var ska jag leta?
Men här gav jag mig åter ut på ett minfält. Att tillskriva kärlek till personer jag attraheras av är som att både plocka det livsfarligt rött glänsande äpplet och dessutom ta en tugga av det. Vid flera tillfällen såg jag hopp om kärlek i något som var vackert att titta på eller som kändes häftigt att vara i närheten av. Magkänslan som skrek olycka och självförstörelse misstog jag ofta för nervositet och fjärilar.
Samtidigt som jag räds att sitta fast i en relation, ett sällskap eller kanske ett jobb så blir jag förskräckt av faktumet att bli ensam och obehövd när jag inte själv valt det. Min mamma liknar mig vid deras huskatt (min gamla katt) som kommer och går; hon uppskattar och behöver sina egna äventyr och utstickare, men är samtidigt så hemmakär och kärlekskrank att hon ibland vill gosa sig in under huden på mina föräldrar. Där står jag alltså; som en stentuff gladiatorutmanare eller ligger i soffan som en patetisk liten Bridget Jones-hög med glass och söndersnyten näsa framför filmen The Notebook.
Igår när jag skickade dagens bild (tagen ute på Ulvön under helgen) som ett MMS insåg jag bildens stora symbolik. Någonting glatt och oskuldsfullt möter på bilden något mytomspunnet och farligt. En strålande skönhet som fångat/tämjt ett vilt odjur. Denna metafor vill jag applicera på den plats jag för tillfället befinner mig i livet (och då handlar det inte om att jag som skönhet tämjt en annan helt vild individ, utan snarare att illvilliga Mr Hyde inuti mig har fått ge vika och att jag genom kärlek till mig själv åter låtit mig möta en annan kärleksfull människa!).
Kort före alla hjärtans dag bekände jag för mig själv att en person vars existens uppdagats för mig strax före jul kommit att påverka mig på ett alldeles speciellt sätt. Inte som en blixt från klar himmel så som min övertygelse ofta är om kärlek, utan på ett tryggt och ständigt växande vis hade personen slagit sig till ro i mitt hjärta. Rädslan för att ge mig i kampen att försöka stöta bort allt det fina och all omtanke denna person visade mig var stor, men jag insåg att partnerskap eller att bli ihop inte innebär att jag blir fastkedjad utan snarare att två personer hjälps åt att utvecklas sida vid sida medan man har ruskigt kul! Av vilken anledning ska jag förskjuta någon som jag vill veta vad han gör och tänker varje dag och som dessutom får mig att skratta?!
En relation, oavsett slag, menar jag är som en äventyrlig resa. Man måste våga ta risken för att ge sig iväg i det okända som man endast kan ana att den kommer föra med sig! Man kan ha otur att bli fast redan på flygplatsen på grund av väderleksförhållanden, bli bestulen på sin plånbok direkt vid ankomst eller rent av insjukna då man frestats för mycket av ett lands exotiska delikatesser. MEN å andra sidan kan man hitta saker man inte visste fanns, uppleva saker bortom ens vildaste fantasi och under hela resans gång dessutom lära känna sig själv bättre! Det är därför jag vågar!
Då jag officiellt erkänt mig i lag med min nuvarande andra hälft gavs jag under helgen en helt magisk upplevelse ute på Ulvön i Örnsköldsviks skärgård. Ulvö Hockey hade sin avslutningsfest/get-together där spelarna och deras respektive fick färdas med chartrad isbrytare till det nyrenoverade och underbart mysiga hotellet i Ulvö hamn. På ön åtnjöts sedan god mat och dryck, övernattning samt till frukostbuffé till strålande sol och milda minusgrader. Hjärtliga skratt och skålanden avslutade Glädjetågets första säsong och jag kommer minnas det för livet! Och denna fantastiska utstickare i världen är förhoppningsvis bara en av många som min nye resekamrat Anton kommer att bjuda mig på!
Vem vill du resa med?