Du är här

2013-04-06 - Hockeybloggen
Två tulltjänstemän skymtar förbi på denna smygtagna bild: en i förgrunden närmast kameran och en i längst ifrån den. Foto: Torbjörn Hägglund

Krönikan: Dagbok från Ukraina - del 3

I 21 års tid har hjälpsändningar från Ukrainahjälpen Filippus i Örnsköldsvik rullat ner genom Europa. På den åttiofemte resan följde Tidningen 7 med.

Filippus tolk sedan 15 år, Sergei Porokhnavets, möter oss vid Ukrainas gräns tillsammans med sin far Mischa. Det är hos Mischas familj, i bondbyn Viliky Lutski, som vi ska trängas under vistelsen i Ukraina – men den familjen är redan så stor att åtta svenskar knappt gör någon skillnad.

De snart fem generationer Porokhnavets som möter oss i detta hem (den femte anländer i juni) är fast beslutna att skämma bort sina gäster – och i enlighet med en universell lag som jag aldrig begripit sker det genom att göda oss. Inom loppet av drygt fem timmar efter vår ankomst hinner vi matas med sex ukrainska varmrätter.
Innan klockan slagit tio rullar en skock utspända magar med huvud, armar och ben in till ett madrasstätt rum där vi övergår från paltkoma till djupsömn. 
 
Efter gemensam frukost (läs: tre rätter till) möts vi av ett närmast idylliskt lugn i byn. Vår gata ligger öde, och en ensam pojke på cykel har vägen för sig själv när han passerar oss – men snart dyker en kvinna i huckle upp intill bussen och översköljer oss med en monoton ordsvada som nästan känns mässande. Hon vill ha hjälppaket från lasten. Hur förklarar man, utan ord, att denna öronmärkta hjälpsändning inte kan ges till henne här och nu? När hon inte får något gehör följer hon efter oss in på gårdsplanen, där hon snart sjasas iväg av familjens näst äldsta syster – men inte tomhänt. När hon lämnar gården har systern sett till att hon fått ett matbylte med sig.
 
Dagens vigs åt att lasta ur de 60 kubikmeter kartonger och klädsäckar som trängts tillsammans med oss under resan genom Europa.  Övervakade av tre bistra tulltjänstemän hjälps vi åt att kånka säckar i en ödslig lagerlokal, där allt kommer ligga beslagtaget i månader – och jag försöker att muntra upp tullgubbarna genom att sjunga för dem. Tillsammans med Rune, en tonsäker körsångare från Nordingrå, börjar jag gnola på "Singing in the rain", "Sommaren är kort" och "Den blomstertid nu kommer" så att tonerna fyller hallen vars akustik visar sig vara riktigt bra. Tullgubbarna verkar inte bli ett dugg muntrare av skönsången, men den muntrar åtminstone upp Rune och mig.

Journalisten i mig har fått veta att all fotografering på området är förbjuden – men bara om tullfolket märker något. Med en och annan svettpärla i pannan lyckas jag under obevakade ögonblick få kameran jag har runt halsen att fota bild efter bild genom en glipa i den halvöppna jackan. Bilderna blir precis så skakiga, mörka och märkligt vinklade som man kan förvänta sig – men när jag i samma bild får med två av våra övervakare utan att de märker något känns det som en liten seger över all myndighetsutövning i hela Ukraina.
 
När mörkret sänkt sig hemma hos familjen Porokhnavets sitter vi kvar kring matbordet efter kvällsmaten och sjunger. Först sker det a capella – för Mischas dotter Alona hävdar att hon har gömt hans dragspel – men snart kliver han ändå in i köket med instrumentet om halsen. Melodierna är vemodiga och just därför vackra. Husets kvinnor förvandlas till en kör som ger ord åt dragspelets molltoner. På tv ser vi ett nyhetsinslag om blodtörstiga vargar som hemsöker Karpaterna, och när vi lagt oss för natten hör jag ett ylande utanför fönstret.
Jag ler mig till sömns och sover riktigt gott.

Fortsättning följer.
Dela med dig av denna artikel på: