När vi vunnit budgivningen på stugan i Nyänget gjorde jag just det och maken, vid tillfället min pojkvän sen 8 månader, lät mig hållas i det fuktiga gräset ett tag innan han påpekade att medierna kryllat av varningar för sorkfeber de senaste veckorna och att rulla i fjolårsgräset var nog inte en bra idé. Speciellt inte som gräsmattan var full av sorkhål.
Tidigare har fokus i mitt habegär mest legat på vackra kläder och accessoarer, men nu är siktet av naturliga skäl inställt på exteriör och interiör av bygget. Bananbladstapeten Brazillance som ursprungligen är designad av Dorothy Draper, inredningsguru i USA under början av 1900-talet, är ett av mina vill ha objekt. Den påminner om tapeten Martinique från början av 1940, men är alltså ingen kopia, och till skillnad från den mer kända Martinique så är Brazillance klarare i färgerna och har en vit istället för beige bakgrund. Tyvärr kollade jag inte så noga på rullarnas längd när jag beställde mitt tapetprov och nu är jag kär i en tapet som kostar dubbelt så mycket som jag trodde. Och det jag trodde var inte billigt. Att tapetsera den smala och inte alltför långa hallen med drömtapeten skulle kosta närmare sextusen, inklusive frakt och tull om vi skulle slå till, så det blir till att tänka om.
Istället blir det troligtvis målarfärg kombinerat med andra sätt att ta fram samma känsla som bananbladstapeten. Jag har i alla fall fått nytta av tapetprovet. Med mottot att ingenting ska gå till spillo (ingenting fint i alla fall) köpte jag en ram på loppis och ramade in ett tryck som legat i lådorna ett tag i väntan på passande infattning. Nu är jag på jakt efter andra objekt att sukta efter. Det brukar inte ta lång tid att hitta.