Som rubriken lyder tänkte jag berätta lite om mina känslor om det, alla tycker helt olika så kom ihåg att detta är mina tankar och känslor!
Jag hade precis flyttat till Stockholm för att börja jobba på Style By Tyra, det kändes jätteroligt och Sebastian och jag hade inga problem med att jag flyttade dit, det tar en timme hem med flyget så det var lugnt! Jag hann bo där nere 2 veckor innan jag tycker att nått inte stämde, jag gick och la mig vid halv9 ungefär varje kväll och sov till 8 på morgonen men ändå var jag trött, så jag gjorde ett test liksom "bara för att" och det visade två streck, jag hade fullständig panik för vad gör man i Stockholm då man får ett sånt här besked, helt själv.. Jag skulle hem den helgen för att jobba på Dinsko, jag gör det och gör ett test även då jag har rast på jobbet, har fortfarande inte sagt något till Sebastian.. Det visar plus också..
Den helgen som jag kom hem så var det sista april så vi skulle på grillfest hos några vänner och jag hade inte sagt det till nån så jag öppnade en cider och satt där och skulle låtsas som ingenting vilket var ganska svårt.. Efter en halvcider fick jag nog och skickade sms till Sebastian och berättade för jag hade ingen aning hur jag skulle säga det. Efter mycket om och men och prat med folk hit och folk dit så bestämde vi att behålla det då vi fått veta att jag kommer ha svårt att få barn pga infektioner osv. Det var ganska jobbigt från början av graviditeten då jag inte vågade berätta nånting för någon, då jag hade varit på ultraljud och sett henne så kändes det som om jag inte kunde berätta det för någon, jag är ju så ung och vad kommer hända med mitt liv och utbildning och allt möjligt. Så trodde jag alla tänkte! Efter en egentligen lätt graviditet så var det några dagar kvar tills hon skulle komma, den 2/1-2012 var hon beräknad till..
Det 27/12 var den SÄMSTA dagen jag varit med om.. Började med att jag gick ner till jobbet, vi bodde då på järvstagatan så gick hela vägen ner för museumbacken och kommer in på jobbet och sätter mig på kontoret, dom frågar varför jag kom dit, jag är ju ledig, jobbar ju dagen efter.. Går samma vända tillbaka.. Den julen firade vi hos Sebastian släkt och på kvällen äter dom gofika och i min släkt har det alltid varit julgröt på kvällen så då åkte jag ut till mamma och pappa för att mamma lovade att göra gröt till middag åt mig, då hade jag bara ätit frukost. Vi kommer dit, och vår hund Troja och mina föräldrar hund Aktia är ute och leker och dom kommer in och det rinner blod efter Trojas tass, pappa tittar under den och ser att hon skurit upp mellan trampdynorna så vi lindar om tassen och jag åker hem för att möta upp Sebastian som haft hockeyträning i bjästa. Han bär in henne för att veterinären vi pratade med sa att så länge det inte blöder igenom det vi lindat med så kan vi stanna hemma, kom nu ihåg att det blev aldrig någon gröt för mig. Vi hinner bara sätta oss i soffan och titta på Troja så har det blödigt igenom så det var bara att åka direkt till veterinären, så inget kvällsfika blev det heller.. Vi är ensamma där, inte så konstigt klockan är 12 på natten.. Hon får lugnande och blir sydd, vi kommer väl hem vid kvart över 1 kanske. Vi bär henne in till vårt sovrum och vi somnar direkt.
3 timmar senare vaknar jag och jag sammandragningar, ställer mig i duschen om hopp att det bara är tillfälligt, det är en vecka kvar ju. men icke, vi ringer mamma som kommer till oss vid 5 på morgonen för Troja fick ej gå på tassen och skulle tillbaka på kontroll. Vi åker in till förlossningen vid 6 och Ebba är född klockan 14.02.
Det har varit en jobbig resa på olika sätt, har tappat vänner och har fått nya, har fått börja jobba extra då hon var liten för min mammapenning var ju inge bra. Men hon den absolut bästa vän jag har, jag (vi) älskar henne av hela vårt hjärta och hon är en störtskön tjej.
Hon sover hela nätterna och hon ställer sig upp vid 8 på morgonen och säger " Mamma, hallå" och sen är det full fart dagen ut.
Hoppas ni orkade läsa, men det är rätt annorlunda för mot många andra 21 åringar.
Vi hörs ikväll igen//
Stina