För vissa är mina karaktärsdrag en efterfrågad välsignelse. "Varifrån får du allt driv och all energi?". Jag vet faktiskt intedet. Och för att vara helt ärlig så har jag det inte ens många gånger! Men jag har kraften att initiera mina idéer. Därefter är det stoltheten som ror mig i land. Ibland tar det ett tag att slicka mina sår då jag egentligen velat ångra det jag gjort/bestämt eller bara hade hoppats att jag tänkt två gånger innan jag hoppade på "nästa tåg". Men hela linan ut får jag inte desto mindre löpa....
Att tagga ner. Det är ett av mina stora mål, till vilket jag nu imorse nådde en viktig milstolpe påvägen. Att officiellt lämna nattrutiner kring jobb. Krogen; garderoben och diskplocken på O'learys. Jag har burit, jag har dansat. jag har hängt jackor och väskor, jag har torkat spya, jag har munhuggit, jag har träffat tusentals människor och jag har samarbetat med en mängd härliga individer. Men mitt i allt detta har jag stannat upp då och då och känt efter. Sömnsvårigheter, småätande och ibland väldigt otrevlig behandling från vissa gäster för det slitiga arbete som "krogen" ändå utgör... För att fatta mig kort börjar jag värdera min egentid mer och mer och vill börja längta efter helgen som likväl en social stund som en avskärmningsstund från omvärlden. Jag avsade mig (från imorse) vidare SCHEMALAGT arbete nattetid! Utöver detta har jag även satt "paus" på fotbollskarriären under en månad och bestämt att säga upp mig från min tidvisa militärtjänst som även det är "ännu en grej" som jag ska koordinera in och planera i min vardag då och då. Saken är bara den att jag är trött på "då och då" "hit och dit". Jag vill ha ett konstant och tryggt och (relativt) förutsägbert TILLSVIDARE! Min kropp och mitt psyke skriker efter ett rutinbaserat varande.
Detta är en stor vinst för mig personligen trots att det förmodligen utgör ett myrsteg för mänskligheten. Men huvudpoängen med det hela är att jag inte ersätter denna "avslutning" med något annat. Jag slutar bara. Ger mig själv tid att tänka. Att vara. Att känna efter!
Ett kliv tillbaka eller ner från pallen är behövligt för mig samtidigt som det kräver mycket mod. Att chockera människor runtomkring mig med att inte leva upp till deras förväntning av mig som duktig och sportig mångsysslerska. Men långsiktighet och kanske även stigande ålder har börjat påverka min syn på saker och ting rejält den senaste tiden. Ibland vill jag inte ens ha kul utan snarare göra något VETTIGT och INTRESSANT. Kanske betyder det här att jag blivit TRÅKIG.
Men än sen då!? Sålänge jag gör det jag vill och är den JAG KÄNNER ATT JAG VILL VARA så kan det ju inte bli bättre! Jag längtar faktiskt redan till att få kura ner mig med en bok på fredag kväll...!!