Du är här

2013-08-16 - Saga S
Foto: Googlesökning "Message in a bottle"

Lyckan, kärleken och meningen med livet....

Det är endast några få, men ytterst innehållsrika ord som får plats i en enda mening. Men hur brottas vi med grammatiken av dessa stavelser bokstavligen...?

I söndags färdades jag söderut i mina föräldrars sällskap till Stockholm. Träd och bebyggelse svischade förbi bilrutorna i den ständiga förflyttelsen och det lokala ösregnet piskade vägen som vita spön. Då och då tittade solen fram och ibland gömde den sig bakom molnen.

Att anlända till Lidingö och det stora vita huset med tillhörande svanskapad katt och trädgård innebär för mig mer än sex timmar i en bil. Jag föddes i en snöstorm i november för strax 28 år sedan och fördes inom något dygn till detta hus som då var gult med ett orange tak. Jag lärde mig att krypa, jag skrattade och grät, jag åkte pulka nerför backen utanför, jag skrapade upp mina knän och händer när jag lärde mig cykla och åka skateboard på vändplanen och jag slog ut min äldre systers framtänder när jag gungade nere i dalen och tappade min träsko… En obeskrivligt varm och utvecklande gemenskap har byggts upp här med mina föräldrar och fem syskon; allt har stötts och blötts på denna areal som rent geografiskt kan ritas in i en ruta på ungefär hundra kvadratmeter.

När mitt liv i Örnsköldsvik kan ses som flyktigt och ombytligt blir jag på Lidingö mamma och pappas lilla flicka. Jag följer med pappa och simtränar i simhallen som ligger fem minuter bort, jag går själv en promenad runt den vackra Kottlasjön och jag hjälper mamma att hacka upp sallad till middagen (och många gånger står jag även för att efterrätten blir till då jag är en riktig gottegris!). Mina krav sänks och inte ens solens retsamma strålar kan tvinga ut mig om jag fått för mig att jag vill göra något i huset (som att rota i mina kartonger med samlargrejer eller dagböcker och liknande). Min tillvaro här känns meningsfull i sig!

Denna vecka på ön har jag länge sett fram emot. Sova utan att ställa väckarklockan en enda morgon och att tända ljus och bänka mig vid tv:n inför klockan nio filmerna vilka det än skulle vara. Tillfälligheterna skulle få välja dem åt mig. Och tillfälligheterna har de senaste dagarna valt ”Kärleksbrev” från 1999 med Kevin Costner och ”Kärleken, lyckan och meningen med livet” från 2010 med Julia Roberts.

Jag har alltid varit en mycket empatisk person och drömt mig bort i romantiska äventyrsfilmer och intrigfyllda serier. Min person fylls upp av andras glädje och kärlek men jag suger även åt mig som en svamp när de gäller deras sorg och bekymmer. När jag ser en film BLIR jag rollfiguren och nyanseringarna och förutsättningarna kring huvudpersonerna omvandlar jag till MIN miljö och historia. Den lugna fiskebyn på den amerikanska östkusten blir den tysta lilla bygden i Norrlands inland där det jagas och plockas myrbär. Den romantiskt jagande journalist-kvinnan från storstaden som förälskar sig i den enkla fiskarens kärlek till sin bortgångna fru bli JAG. Jag tänker inte avslöja hur den dramatiska filmen slutade häromkvällen, men jag fångades och trasslade fullständigt in mig i fiskarens nät och grät mig i princip till sömns med min spinnande katt Katten.

Gårdagens film angående upplysningsresan som den panikdrabbade amerikanska kvinnan Liz gör (som natt efter natt vaknar upp gråtandes på sitt badrumsgolv trots att hennes liv är ”perfekt” i alla andras ögon) var aningen mer human mot mig. Jag läste boken till och från (det är en ”based on a true story”-bok vilket gör det ännu påtagligare att ta till sig händelseutvecklingen) för ungefär ett år sedan och satte ”highlights” på nästan varje sida där citat och tankegångar precis matchade mitt egna analyserande sinne. Jag, likt den kvinnliga huvudrollen, tog visserligen ut svängarna i livet och skapade det som vi trodde var det vi skulle skapa; en kärleksfylld relation, en fin och trivsam bostad och utbildning till ett aktat arbete. Men mitt i allt hittar vi plötsligt inte oss själva och vi ballar ur!

Vad gjorde då denna amerikanska ”desperata” fru (=hur ska jag själv lösa mina kriser?!)? Jo. Hon åker till Italien och föräter sig på pasta, dricker vin och lär sig italienska. Sedan åker hon till Indien i ett halvår och mediterar tills ingen annan person längre penetrerar och stör hennes sinne och därefter köper hon ett litet hus på Bali där hon dagligen går till en guru för att ta del av hans visdom. Hon söker meningen UTANFÖR relationer. Jag åkte till Australien en månad förra året och för snart en månad sedan cyklade jag själv till Norge. Mina tankar klarnade faktiskt får jag erkänna.

Men hur hjälper detta mig som vilsen själ som så gärna vill tro på den äkta kärleken. Är den inte svaret? Är den inte vad som får oss att känna helhet och lycka?

Till min stora glädje uttalar gurun orden om att även då vi söker och slutligen når balans i vår tillvaro för oss själva, så slår kärleken oss ur balans till och från. Men det är just det som att leva i balans innebär; för viss obalans i kärleken är att följa livets balans i det långa loppet.

Med tigerbalsam och stödstrumpor på mina lätt överbelastade vader (tog visst i lite mycket med löpningen i förrgår) drog jag således täcket över mig igår kväll strax före midnatt, med ett lätt leende på läpparna. Allt kommer att lösa sig. På något vis. Det kändes som en befriande tanke.

Och dessutom hittade jag ju en fyrklöver ute på min halvsysters gård samma dag; utan att ens leta efter den!

Dela med dig av denna artikel på: