När hände det här? frågade jag med den sortens förfäran i min skälvande röst som bara ett rymmande badkar kan orsaka.
De va lääänge sen! sa familjen. Du är visst hemma för sällan!.
Jag var chockad. Vet ni vad som blir kvar om man tar bort badet ur ett badrum? Ett
rum! Inte konstigt att min värld rasade samman men jag insåg också att ett hembesök varannan månad är på tok för sällan om man vill hålla koll på en stor familj som min.
Nästa gång stod det en bil på gården som jag inte kände igen och samma sommar dök det upp en hund jag inte hört talas om. Och två hästar, och en spilta i det som jag trodde var vårt garage
och en flock inhyrda får i hagen och en löpträningsmojäng i hallen och en ny värmepanna i källaren och en bror på övervåningen. Och sen försvann han till Portugal.
Inte ens dödsviktiga grejer når mig. I våras, när syskonen berättade att vår katt avlivats för att sjukdomen förvärrats, sa jag vilken sjukdom?. Och när jag i somras frågade hur min gammelmorbror mådde visade det sig att han dött för ett halvår sen.
Hörni, gnällde jag, när jag ringer hem och frågar om det har hänt nåt särskilt är det ju typ sånt här jag menar!.
I stället får jag höra om snönivån och att det blev böngryta till middag. Så kan det gå då alla tar för givet att någon annan redan sagt det som verkligen spelar roll.
När pappa försöker hålla mig uppdaterad blir det om möjligt ännu tydligare att jag ligger steget efter. I augusti lät det så här:
Förresten, vet du om att din syster ska flytta från Umeå till Ö-vik?
Va? Bor min syrra i UMEÅ?
Och värre blev det. Jag trodde att min nollkollsnivå nått sin botten i maj, när jag fick höra om min småländska storebrors giftermål via ett Facebookinlägg men för sex veckor sedan dök det upp en bild på Instagram där den unga fruns mage hade en underlig krökning. Förra veckan, när den lilla krökningen fotograferats med ultraljud, tilldrog sig ultrabilden på Facebook en mystisk replik om hur kul det var att den blivande bebisen skulle få en jämngammal kusin.
Vasjuttsingen har jag missat nu?, tänkte jag. 16-åringen känns för ung för barn, och de två näst yngsta är såvitt jag vet singlar
men vad jag vet har ju bevisligen inte så mycket med verkligheten att göra. Ska storebrorsan ha tvillingar? Eller är det j-a-g som ska ha barn? Inte omöjligt, ingen berättar ju nåt för mig. Men vänta, jag har ju ett syskon till!
Och så ringde jag pappa.
Vet du hur många barnbarn du har på gång just nu?, frågade jag.
Du OCKSÅ? svarade han.
Strax därpå, när vi rett ut att det var min äldsta syster som väntade barn, undrade pappa hur jag kunde ha missat det.
Det berättade hon ju när alla var samlade i somras, vid fikat den sista kvällen!
men jag var ju inte där sista kvällen.
Inte?
Slutsatsen är glasklar: Om det inte vore för Facebook och Instagram skulle mina syskonbarn hinna börja pensionsspara innan jag ens märkte att de fanns.
Min familj behöver ett eget nyhetsbrev med rapporter om alla födda, dödda, flyttar, förlovningar, vigslar och badkarsingrepp som sker.
Varje månad ska en enkät skickas ut där alla berörda parter får svara på om de nyligen
a) flyttat
b) gift sig
c) bytt bil
d) fött barn
e) dragit till Portugal
Och så vidare.
Där snackar vi skvallerjournalistik så som den borde vara.