Frågan surfar förbi i huvudet när jag rör mig bland vänner, familj och kollegor i vardagens labyrint av samtalsämnen.
Där snackas det träning, mat, jobb, barn, mer jobb, Modo och Melodifestivalen.
Om känslor, däremot, sägs det inte mycket och när de väl nämns handlar det inte sällan om negativa diton som trötthet och irritation.
Jag får höra om vem som går dig på nerverna, men jag skulle mycket hellre höra om vem som får dig att gå på moln.
Ju vackrare våra känslor är, desto mer verkar vi undvika dem och de vackraste vågar vi knappt ens tala om. När varma känslor väl får ta plats i vardagssnacket rättar vi våra repliker efter en osynlig lista. På den finns en uppräkning av allt möjligt som du får deklarera din kärlek till:
Kattungar, korv, regnbågar, bacon, öl, sol, Solsidan, hästar, vin, skor, hundar, pizza, fågelkvitter, choklad, rock, pop, Iggy Pop och nån annans nya jacka.
Plus lite annat klotter i marginalen.
Allt det här leder fram till en given fråga:
Varför har vi så mycket lättare för att prata om att vi älskar korv än om att vi älskar varandra?
Det kan tyckas märkligt att vi är så blyga för ämnet kärlek när våra låtar, böcker och filmer formligen svämmar över av det. Å andra sidan kan det ju vara så att populärkulturens kärleksskildringar är en del av problemet. Från de romantiska komedierna har jag lärt mig att man bara får säga jag älskar dig när filmen nästan är slut och det är dags att kyssas på en vacker plats strax efter ett ologiskt väderomslag.
Musiken, i sin tur, har lärt mig att kärlek alltid ska ha så lite med verkligheten att göra som möjligt. Den infinner sig såvitt jag förstått bara i ett svårgreppbart kosmiskt metatillstånd bortom tid och rum där det är fullt av vindar som blåser kors och tvärs och där en evighet är ett ögonblick trots att tiden stannade när vi rörde vid varann.
Musiken, i sin tur, har lärt mig att kärlek alltid ska ha så lite med verkligheten att göra som möjligt. Den infinner sig såvitt jag förstått bara i ett svårgreppbart kosmiskt metatillstånd bortom tid och rum där det är fullt av vindar som blåser kors och tvärs och där en evighet är ett ögonblick trots att tiden stannade när vi rörde vid varann.
Handen på hjärtat: Förtjänar inte kärleken att få synas i fler sammanhang än som klyschor och korvhyllningar? Den har ju så många fler, och vackrare, sidor än så.
Vi ser den varje gång en förälder skjutsar sin dotter till träningen eller stoppar om sin son vid läggdags. Vi ser den i omfamningar på tågstationen och flygplatsen, både bland dem som möts och bland dem som tar farväl. Den glimmar fram varje gång dina ögon skiner upp vid åsynen av någon du håller kär; en reaktion så omedelbar att du själv inte hinner styra den.
Kärleken bor i all den tid vi tar oss att hjälpa, uppmuntra, trösta och lyssna.
Vi ser den i gåvor vi ger och får, i den mat vi lagar, i omsorgsfullt vikta kläder och i den diskho som tömdes medan du sov. Vi läser in den i alla meddelanden och samtal vars egentliga budskap aldrig sägs så att det hörs:
Jag mår bra, och nu vet jag att du också gör det. Ingen av oss behöver känna oro.
Vi ser den även i de tårar som faller när vi förlorat någon, i tomrummet de lämnar efter sig och i de ljus som tänds vid välskötta gravar efter många, långa år.
För min del fick kärleken ytterligare ett ansikte förra veckan, när jag låg nerbäddad med 40 graders feber och tung andhämtning. Hon kom hit och satt vid min sida tills jag somnat och när jag slog upp ögonen två timmar senare satt hon fortfarande kvar.
Sällan förr har jag känt mig så älskad, och så kärleksfull, som då.