Jag skulle vilja se en bondfilm där de klippt bort biljakter och slagsmål till förmån för andra delar av resan:
Bond som står i säkerhetskontrollen och svär över att han måste kasta bort den festis han just köpte sju meter därifrån.
Bond som står i säkerhetskontrollen och svär över att han måste kasta bort den festis han just köpte sju meter därifrån.
Bond som inte vågar öppna plastburken med flygplansmat eftersom dressingen kastade sig ut över hans Brioni-kostym förra gången.
Bond som mellanlandat i Düsseldorf och lägger patiens i väntan på anslutningsflyget.
Bond som kniper och hoppar jämfota i kön till flygtoan.
Bond som efter en timmes väntan vid bagagebandet får veta att väskan med hans Walther PPK har råkat hamna i Borås.
Sen skulle vi ha så mycket att prata om, James och jag! Han kan lära mig hur man besegrar Goldfinger och jag kan lära honom hur man reser som en pessimist.
I stället för att försöka undvika att spilla på flyget, till exempel, accepterar jag att det är mitt öde att spilla saker. Därför ber jag om vatten i stället för kaffe och när jag sen välter ut min mugg över stolsgrannen kan jag glädjas åt att mänskan inte blir brännskadad utan bara en liten gnutta renare.
Jag tar också för givet att min packning kommer försvinna, så jag trycker ner mer grejer i handbagaget än Skalman gömt i sitt skal men framför allt har jag alltid kissblåsan redo. (Nej, inte för att pinka revir). Medan andra spanar efter nödutgångar när de kliver in i en lokal scannar jag av området efter toaletter. Övertygelsen att kosmos alltid har en ännu sämre toa på lut eller ingen toa alls driver mig till klosettjakt så snart tillfälle ges oavsett om det behövs eller ej. Sanna mina ord: Efter min senaste vecka på resande fot var blåsan den mest vältränade delen av mig.
Jag tar också för givet att min packning kommer försvinna, så jag trycker ner mer grejer i handbagaget än Skalman gömt i sitt skal men framför allt har jag alltid kissblåsan redo. (Nej, inte för att pinka revir). Medan andra spanar efter nödutgångar när de kliver in i en lokal scannar jag av området efter toaletter. Övertygelsen att kosmos alltid har en ännu sämre toa på lut eller ingen toa alls driver mig till klosettjakt så snart tillfälle ges oavsett om det behövs eller ej. Sanna mina ord: Efter min senaste vecka på resande fot var blåsan den mest vältränade delen av mig.
Färden tog mig från badrummet hemma i Bonäset via offentliga toaletter i Härnösand och Sundsvall till en spejsad neon-toa i Zurich innan jag konfronterades med en flygplanstoa nånstans över Sudan och inte för mitt liv kunde begripa hur medlemmarna i tiotusenmetersklubben får plats där inne. Krävs det inget manöverutrymme alls?
På plats i Kenya klarade jag mig långt på rekognosering och medhavt torkpapper i skalmanväskan men på den femte dagen fann jag mig stående vid en dassfri skolbyggnad på ett gult fält som löpte från horisont till horisont.
Att vattna savannen inför ögonen på drygt hundra skolbarn kändes inte så värst lockande, men jag löste det hela genom att sluta dricka och börja svettas av hjärtans lust. Inom loppet av några minuter slutade jag att vara kissnödig och blev yr i stället.
Nu, snart tre veckor efter hemkomsten till Sverige, blir jag fortfarande lika lycklig varje gång jag smäller upp badrumsdörren och ser att det står en toastol där inne. Tänk dig att kunna dricka vatten och kasta vatten i ett och samma rum!
Vid närmare eftertanke: Om det får plats ett kylskåp intill handfatet skulle jag kunna flytta in där.
Återstår bara att se vad flickvännen tycker om den idén.