Veckans platta
Kit Downes "Vermillion"
(ECM)
Britten Kit Downes, 35, har hyllats för sin förmåga att spela så att svår musik känns enkel och naturlig. Han är utbildad på kyrkorgel och klassisk piano och 2018 släppte han ”Obsidian” där han – förutom på ett spår – spelar solo på orgel i tre olika kyrkor. På ”Dreamlife Of Debries” (2019) bjöd han in fler musiker och spelade även piano, förutom orgeln. Nu kommer han med ”Vermillion” i formatet pianojazztrio, tillsammans med landsmannen James Maddren på trummor och svenske kontrabasisten Petter Eldh. Kit Downes söker alltså ständigt nya vägar inom musiken och själv säger han att det kan härledas till hans tidigare mentor, jazzpianisten John Taylor (1942-2015) som också spelade orgel.
Vi kan snabbt konstatera att jazztrioformatet passar Kit Downes utmärkt. Hans finstämda ”Sister, Sister” bygger på en vacker fallande ackordserie, där Petter Eldh flyter med på ett elegant sätt medan Maddren vispar försiktigt. En komposition som fyller lyssnaren med glädje och framtidshopp. ”Vermillion” är för övrigt lika mycket Petter Eldhs album, han står för hälften av låtarna och hans ”Class Fails” är en annan av höjdpunkterna på plattan. Även om de tre stundtals levererar rätt komplexa rytmer flyter det fram på ett lekfullt sätt hela vägen fram till avslutande ”Castle Made Of Sand” – Jimi Hendrix låt från ”Axis: Bold as Love” (1967), i en version som gör den svår att känna igen.
Vinylklassikern
Bob Dylan
Bob Dylan var 20 år när han 19 mars 1962, för 60 år sedan, släppte sitt självbetitlade debutalbum. Columbia Records legendariska talangscout och producent John Hammond hade träffat Bob Dylan i september 1961 under en repetition med folksångerskan Carolyn Hester som bjudit in Dylan som munspelare. Hammond bestämde sig snabbt för att skriva kontrakt med den unge musikern, ett beslut som då ansågs rätt kontroversiellt. Två månader senare spelades Dylans debutalbum in, och Hammond ska senare ha uppgett att han aldrig tidigare hade arbetet med en så odisciplinerad musiker. Dylan ska också ha vägrat att göra omtagningar eftersom han inte kunde tänka sig att sjunga samma sång två gånger i rad.
Bland de 13 låtarna, som alla framförs av Dylan helt ensam, finns en handfull covers på gamla blueslåtar, exempelvis ”Fixin’ to die” av Booker T ”Bukka” White, ”Highway 51” av Curtis Jones och ”See that my grave is kept clean” av Blind Lemon Jefferson. Dylan gjorde också egna arrangemang av gamla folkmusiklåtar och en version av ”House of the Risin’ Sun”, två år innan The Animals fick sin jättehit med den. Han bidrar också med två egna låtar – ”Talkin’ New York” som handlar om hans liv som musiker utan skivkontrakt och ”Song to Woody”, en hyllning till hans förebild Woody Guthrie. Debutalbumet väckte inte så stor uppmärksamhet när det kom ut, men visst måste Dylans debut ändå räknas som en klassiker.