De båda barnen William och Philip sitter nära Hermine Burow i soffan. De skrattar och busar som om de vore syskon.
På ett sätt är de nästan det – trots att det inte finns ett blodsband råder en tydlig familjär värme mellan trion.
– Vardagen började direkt när jag kom hit. Som utbytesstudent är det viktigt att inte gömma delar av sin personlighet, inte hålla tillbaka även om du gör något konstigt. Här kunde jag vara mig själv från början, säger Hermine som för fyra år sedan lämnade hemstaden Halberstadt i Tyskland för ett år i Sörsvedje, Sverige.
Där Adrianne och Christer tog emot en då 16-årig Hermine utan några som helst kunskaper i svenska. Att lära sig ett nytt språk är dock en stor anledning till att bli utbytesstudent och i dag pratar hon det nästan flytande.
– Att erbjuda en introduktion till en annan kultur och bidra till en ung persons utveckling är fantastiskt, säger Adrianne om valet att bli värdfamilj. Man måste känna att det ger ett värde för det finns utmaningar, speciellt om man gör det för lättvindigt. För oss var det viktigt att vara tydlig: Det här är vår familj och så här gör vi. Men det visade sig att vi fick hit en jättefin tjej som tog för sig, är lika aktiv som oss och älskar att vara ute i naturen – och vi har hela tiden lärt oss jättemycket av henne.
– Hermine är framtidens generation och jag tyckte det skulle bli jättespännande att lära mig mer om vad de prioriterar som viktigt, säger Christer. Nu är jag exempelvis mycket vänligare inställd till ett grönt tänk.
Runt det med fika uppdukade bordet faller Christer, Adrianne och Hermine i skratt när de påminner varandra om tidigare språkförbistringar och om den första julen som skulle bli den svenskaste i mannaminne men slutade med magsjuka. Att de är en familj som trivs tillsammans är uppenbart.
– Det hände bara; personligheterna, de klickade, säger Hermine.
– Det är svårt att säga exakt hur, men vi fick en väldigt fin relation med varandra och när det började närma sig att hon skulle åka hem kände vi: Nä, vi vill inte att det ska sluta så här, som det gör för andra, säger Adrianne.
Det gjorde det heller inte. Efter en tid hemma i Tyskland tog Hermine flyget för att fira in nyåret 2020 i Sörsvedje. Och i september i fjol återvände hon igen – denna gång på cykel.
– Vi har alltid hållit kontakten, haft många videosamtal och jag ville komma tillbaka en längre period. Det tog tre veckor och jag bodde i tält. Det var en utmaning, men det var det värt, säger Hermine som under resan fick ständiga samtal från två oroliga mammor; en i Tyskland och en i Sverige.
– Jag brukar kalla Adrianne och Christer för bonusmamma och bonuspappa. Det känns som att jag fått en extra, ny familj.
En familj som under åren fått nära kontakt med hennes riktiga. Även de har hunnit besöka Sörsvedje och snart vankas besök i Tyskland.
– Vi bryr oss om Hermine som en av våra egna, jag ser ingen skillnad, säger Adrianne. Hennes mamma och pappa känner likadant vilket så klart känns bra. Vi vill vara en del av Hermines liv, det här är for life.
Hermines plan är nu att flytta till egen lägenhet i Hamburg och utbilda sig till möbelsnickare.
– Jag vet inte när, men någon gång snart när jag får ledigt från jobbet i Tyskland, då kommer jag tillbaka igen, säger Hermine Burow som i onsdags lämnade Sörsvedje.
För denna gång, alltså.