"Vi vill göra rätt för oss"

Alla sju anlände 1 mars efter en av resenärer överfylld tågresa till Warszawa och därefter flyg till Stockholm. Vad de ska göra nu, vilka planer de kan smida, vet de inte. Men en första förhoppning är att hitta ett boende som tillåter dem att ta sig in i samhället på egen hand. Gärna ett hus med tre rum, ett för vardera familj, berättar 20-åriga Nadia, Svitlanas kusin.
– I alla fall i början så att vi får vara nära varandra, säger hon. Så att vi kan lära oss hur det fungerar här i Sverige, tillsammans. Vi kan betala för elen tills vi fått jobb. Vi vill jobba och göra rätt för oss.
– Anatolii, min mormors make, har haft egen bilfirma i 30 år, säger Svitlana. Han kan fixa allt, han har ”golden hands”, som vi säger i Ukraina.
Att hitta gemensamt boende har dock hittills visat sig svårt. I dag kan Migrationsverket erbjuda logi i Mellansel och nyligen i Björna, Långsviksmon och Trehörningsjö. Ambitionen, berättar enhetschefen Cecilia Borgh, är att tillgodose önskemål om närhet men risken finns att hamna på vitt skilda ställen, även långt utanför kommunen.
– Det är ett utbrett önskemål och jag förstår det, men vi kan inte ta den hänsynen. Vi har sagt: vänd dig i så fall till en frivillig organisation, det är en jättebra väg att gå. Även för de som har ett boende de vill låna ut.
Svitlana heter också Svitlana Kjellbergs morbrors fru. I Kiev jobbade hon inom turism. Förutsättningarna för henne på hemmaplan, gällande vardag och arbete, är vid ett krigsslut högst oklara. Kanske, filosoferar de alla, är deras bästa framtid här, i Sverige.
– Ingen vet hur länge kriget kommer fortsätta, säger Svitlana Kjellberg. Kanske blir det utdraget för en lång tid framöver, i mindre skala. Nu kan jag i alla fall sova, jag har haft så många sömnlösa nätter innan mina släktingar kom hit. Men att se alla andra som är kvar är fortfarande väldigt oroande.