Sedan början av 50-talet har cirka 67 000 svenskar i regi av FN, EU, Nato eller OSCE genomfört freds- bevarande operationer ute i världen.
En av dem är Håkan Lindgren från Örnsköldsvik som 23 år gammal posterades på Cypern, året innan den turkiska invasion som 1974 eskalerade den så kallade Cypern- krisen. Därefter har han tjänstgjort på ett flertal konfliktfyllda platser, däribland Sinaihalvön, Kosovo, Bosnien och Georgien innan det sista uppdraget mellan 2010 och 2012 genomfördes under två omgångar i Afghanistan.
Merparten av tiden spenderades på tryggt avstånd från strider, men ibland kunde uppgifterna även innebära faror.
– Själv råkade jag aldrig illa ut men det gjorde andra svenskar, som hamnade i strid. Bara en månad innan jag anlände till Afghanistan blev exempelvis en svensk beskjuten av ett raketgevär, RPG7, i en bil. Skottet gick genom båda benen vilket innebar direkt amputation på det tyska sjukhuset. Så jag var väldigt observant när vi åkte längs gatorna i Mazar-e Sharif och tittade ut genom de skottsäkra glasen, säger Håkan.
Att tjänstgöra i en fredsbevarande styrka kommer med uppgifterna att bevara lugnet, samverka med lokala myndigheter och skapa förutsättningar för en säker, demokratisk och jämställd utveckling i ett konfliktdrabbat land. Kritiken att insatsen i Afghanistan inte hjälpt eller bidragit till något tycker Håkan är missvisande.
– Talibanerna tog visserligen över hela landet på två månader – det är obegripligt hur det kunde ske. Men är allt arbete vi gjort bortkastat? Så är det inte, de freds- bevarande styrkorna har skapat säkerhet och trygghet så att en hel generation afghaner mellan 2002-2021 fått en helt annan start på livet. De har kunnat utbilda sig samtidigt som polis, vård och vägar byggts upp.
Spänningen att se världen, få nya perspektiv och sitta på en trygg anställning är alla anledningar till varför Håkan valde att utbilda sig till reservofficer och söka utlandstjänst. Slutligen avancerade han till major men förutom att sporadiskt föreläsa om krigszoner och världsläget är han i dag, 71 år fyllda, nöjd med ett stilla pensionärsliv.
– Jag har ett väldigt bra liv, men det finns de som har det värre. Veteraner som varit i Kongo där svenskar kidnappades av lokal milis. Eller de som upplevt skenavrättningar, då blir man förmodligen inte människa igen.
Nu för tiden, berättar Håkan, tar Sverige betydligt bättre hand om återvändande från utlandstjänst än jämfört med 25-30 år sedan.
– Då lämnade man i princip bara in sin utrustning och tog ett blodprov. Nu stöder Försvarsmaktens veterancentrum både före, under och efter utlandstjänsten – även anhöriga, i fem års tid. Det är en helt annan tyngd i frågan om utlandsveteraner nu, nyligen utsågs till och med Veterandagen 29 maj till allmän flaggdag i Sverige.
Samtidigt är det viktigt att träffa andra veteraner, för det sociala umgängets skull. Håkan är medlem i föreningen Utlandsveteranerna i Örnsköldsvik som han beskriver fått luft under vingarna i och med invigningen av den minnessten som sedan två år tillbaka återfinns i Stadsträdgården för att hedra stupade soldater. Däremot är medlemsantalet blygsamt, trots att det i Västernorrland beräknas finnas 1 500 utlands- veteraner.
– Rimligen borde det finnas runt 200 i Örnsköldsvik, men på våra möten är vi 6-7 personer. Vi söker efter fler men har svårt att få ut namnen på grund av GDPR – så hör av er till oss, uppmanar Håkan.
– Vi tror att föreningen är viktig, för att umgås med de som har samma erfarenhet. Oavsett om man mår dåligt eller bra. Vi veteraner kan sitta i timmar och prata minnen, upplevelser och känslor. Det gör vi aldrig med någon som inte varit ute. Hur det är att leva på ett camp, ta på sig en AK-5, pistol och skyddsglasögon – hur förklarar man det?
Vid minnesstenen samlas föreningen numera alltid 29 maj.
– Den betyder väldigt mycket. Då träffas vi, även med anhöriga. Vi lägger en ros på fredsduvan och när alla känner att det är läge tänder vi en marschall. Kanske någon berättar om något som hänt. Så blir det ett tal och en tyst minut för alla fallna hjältar. Då blir man blir berörd, av alla konsekvenser det får för folk där hemma. Jag blir rörd även nu, när jag berättar om det. Jag har varit på samma område när svenskar avlidit. Bland dem dog en av en mina. Det tänker jag på ibland.
FAKTA
Utlandsveteranerna i Örnsköldsvik
För kontakt, ordförande John-Erik Sandström på 070-285 64 87 eller mejla johneriks86@gmail.com.
Mer information: sverigesveteranforbund.se