Veckans platta
Anna Gréta ”Nightjar in the Northern Sky”
(ACT Music)
Isländskan Anna Gréta Sigur¿ardóttir släppte 2019 det utmärkta albumet ”Brighter” tillsammans med gitarristen Max Schultz. Nu gör hon sin solodebut och har skalat bort sitt efternamn, även om namnet finns kvar på albumet i form av pappa Sigur¿ur Flosason som gästspelar på saxofon. Pianisten, sångerskan och kompositören Anna Gréta fick priset som Årets nykomling på Icelandic Music Award 2015, men då hade hon redan flyttat till Stockholm för att studera på Kungliga Musikhögskolan. Här i Sverige har hon bland annat hunnit med att få Monica Zetterlund- stipendiet, Jazzclub Fasching Society Award, en nominering till Sveriges Radio Jazzkatten och gjort ett liveframträdande vid Nobelprisutdelningen 2020.
På sin debut under eget namn har hon samlat flera av Islands främsta jazzmusiker kring sig, men det är ändå hon själv som lyser allra klarast. I sitt låtskrivande hämtar hon element från såväl jazz och pop som folkmusik, stundtals tycker jag mig kunna höra referenser till en annan pianist/sångerska/låtskrivare av yppersta klass – Kate Bush. Själv säger hon att naturen spelar en viktig roll i hennes skapande av musik – särskilt lugnet på de nordiska vidderna. Och det är just så som hennes musik känns, det finns något avslappnande i den – på samma sätt som man stressar av när man går ute i naturen. Anna Gréta är som titelspåret – en nattskärra i skyn. Svårupptäckt men fängslande när man väl hör den.
Vinylklassikern
Genesis ”Nursery Cryme”
Den här veckan, 12 november för att vara exakt, är det 50 år sedan brittiska symfonirockarna Genesis släppte ”Nursery Cryme”, bandets tredje album. Och även om det hemma i Storbritannien inte mottogs särskilt väl så kan man så här i efterhand konstatera att det är ett av de mest helgjutna och innovativa av de 15 studioalbum som bandet gav ut.
Gitarristen Steve Hackett hade ersatt Anthony Phillips och ska enligt egen utsago under anställningsintervjun ha fått frågan, av Peter Gabriel, om han kunde tänka sig att sitta ned och spela under konserterna. Det var nämligen bara den givna huvudpersonen Gabriel som stod när de uppträdde. Phil Collins hade dessförinnan anslutit till Genesis efter John Mayhew och därmed fick Genesis en trummis som också kunde sjunga och skriva låtar. Collins sjunger på den korta ”For Absent Friends” och bidrar även med en stor dos humor i texten till den makabra ”Harold the Barrel” om en man som tar sitt eget liv – ”Father of three it’s disgusting. Such a horrible thing to do. Harold the barrel cut off his toes and he served them all for tea.”
Här finns också en låt vars text är högaktuell även nu, ”The Return of the Giant Hogweed” handlar om den invasiva jättelokan och i Peter Gabriels version hotas hela mänskligheten av dess ohejdbara spridning. Gabriel, Collins, Hackett, basisten/gitarristen Mike Rutherford och keyboardisten Tony Banks skapade med ”Nursery Cryme” ett odödligt mästerverk.