På Itunes och Spotifys topplistor över Sveriges mest lyssnade podcasts låg nyligen "När man talar om trollen" på 18:e respektive första plats – medan den i underkategorin "Historia" på båda plattformar i skrivande stund fortfarande är etta.
Med andra ord har Lars Wahlströms skötebarn, vars första avsnitt såg dagens ljus i augusti i fjol, blivit till en riktig succé.
– Det trodde vi aldrig, vi gör bara detta på vår fritid. Men det vi gjort rätt är att vi gör något som ingen annan gör. Många poddar har inte forskningen med sig medan vi kan plocka fram fakta som få andra kan, säger Lars om framgångsreceptet.
I det spelar så klart programmets expert Tommy Kuusela, doktor i religionshistoria, en viktig roll. På ett annat sätt även Eva Boström, vars mysiga berättarröst sätter stämningen och alltjämt inleder de hittills 16 inspelade avsnitten i vilka Lars är programledare.
– Vi vill inspirera fler att lära sig om nordisk folktro, säger Lars om trion. Sägner, tro och vardagsskrocken som vi fortfarande gör av ren reflex, som att inte gå under stegar och säga "peppar, peppar", är en del av vår historia och berättar mer om oss som människor än det nedskrivna. Hur vi betett oss och ser på världen.
Hur mycket sanning det faktiskt finns bakom menar Lars är lite upp till var och en att avgöra.
– Man ska inte underskatta att väldigt många lever i det här, att många har sett troll, tomtar och vittror är viktigt att respektera. Folktroväsen triggar nostalgiska barndomsminnen hos många samtidigt som de syns allt mer i dagens filmer, serier och böcker. Bekant för den äldre generationen och nytt för den yngre.
Noterbart är därför att podden, enligt statistiken, faktiskt är extra populär hos ungdomar mellan 18-30 år. Speciellt hos kvinnor.
– En intressant huvudmålgrupp, vi vet inte varför det är så. Men podden är som en ljudbok med väldigt långa avsnitt i långsamt tempo som man lär sig något av. Det tror jag uppskattas i dag.
Och mycket finns att lära. Om jättar, spöksvin och bortbytingar. Om björnen, likspöken och skogsrået. Och, så klart, om vittra.
– Många väsen kommer främst från södra Sverige. Ju längre norrut efter Dalälven handlar det mer om ett: Vittra. De är vad man inom forskningen kallar för traditionsdominant; ett samlingsnamn för ett väsen med flera egenskaper.
Genom tiderna har de alla fyllt betydelsefulla funktioner.
– Som att ha någon att skylla på för att få svar på vad som hänt om det exempelvis försvunnit bestick från en fädbovall. Eller för att barnen skulle undvika farliga platser. I dag kallar forskningen det för "vardagsmagi", som när diskvattnet skulle slängas ut genom dörren. Då ropade man "Se upp där nere!" för att inte förarga vättar och vittror bosatta under jord. En del av det hänger kvar i dag och man gör det bara för att – som en ritual, eftersom det är lika bra.
Mycket av informationen i podden baseras på muntligt berättande från svunna tider, insamlade under en statlig insats för bevarande (cirka 1850-1900). Till den bidrog för övrigt Ella Odstedt från Arnäsvall, i dag begravd på Arnäs kyrkogård, betydligt.
För fortsatt bevarande har gänget bakom "När man talar om trollen" otvivelaktigt dragit sitt strå till stacken – och kanske får de fortsätta göra det länge till. När 7an säger adjö ringer det i telefonen. I andra änden väntar ett nyfiket, stort förlag.
– Vi har fått stor uppmärksamhet och många hör av sig om samarbeten. Att bli knuten till ett produktionsbolag skulle innebära att vi når ut till fler och kan lägga ännu mer tid till podden. Vi har redan en lista på ämnen och teman för många år framöver, säger Lars Wahlström.
FAKTA
Oknytt
Podden "När man talar om trollen" är en avknoppning från kollektivet Oknytt som fotar och ställer ut tavlor med motiv inspirerade av nordisk folktro, sedan 2015 bland annat på Jamtli i Östersund och Glimmingehus i Skåne. Modellerna, som troll och vittror, tillverkar de själva.
Oknytt består av Lars Wahlström (fotograf och projektägare), Sara Boström (skribent) och Eva Boström (modellmakare).
Bildtexter:
Lars Wahlström framför sin mikrofon. "När jag får grotta ned mig i det här känner jag mig litegrann som ett barn igen", säger han om sitt stora intresse för väsen och nordisk folktro. Att även många andra fascineras tror han beror på hur nära folktron är kopplad till vår miljö och lokala platser. "Jag bor fortfarande i glesbygd med skog och natur, det skulle kunna handla om skogen här, runt knuten".
”Gloson, hon rusar med huvudet sänkt. Klövarna skrapar i ångande stänk. Håll benen i kors, ta inte ett kliv. Ryggborsten skär som den vassaste kniv”. Så inleds avsnittet om den mytomspunna spöksuggan; ett hinder att tampas med för den som önskade se in i framtiden och därför gick ”årsgång” bland byns kyrkor. På tavlan bakom sitter Eva Boström modell som en kvinna i full färd med att skapa en bjära – ett dragväsen som kan stjäla mjölk från grannarnas kor.
Troll är Lars Wahlströms favoritväsen, men mylingen den mest intressanta. Mylingen kommer från dåtidens skam över utomäktenskapliga barn – inte sällan dödades och gömdes barnet undan. ”Ofta pratar man om tomtar och troll som roliga och klumpiga. Men här har ett tragiskt väsen uppstått, det är extra berörande”, säger Lars.
Vittror är vanliga väsen i våra norra delar av Sverige. Denna duo, smygande bakom Lars hus i Björna, är två av cirka 40 andra modeller av varelser gjorda av konstnärskollektivet Oknytt. Kvinnan i sällskapet är nu fotad vid Svedje fädbodar utanför Björna och förevigad på en tavla.