– Jag har flyttat från Umeå med ångest i örongångarna.
Den som känner till Bill Olson vet att han är lika bra på att uttrycka sig i ord som i bild, lika kvickt som hans teckningar i häpnadsväckande hastighet växer fram kastar han ur sig meningar som mycket väl kan bli rubriker.
– Jag har ganska mycket idéer, i vanlig ordning, säger Bill, som håller på att förvandla övervåningen i den gamla Tvättstugan i Köpmanholmen till ateljé – en lokal han också tänker använda till annat.
– I Umeå hade jag en källarateljé, den var bohemisk, intim och kreativ. Enda problemet var ljuset, genom fönstren såg jag människorna från fötterna upp till knäna. Jag har alltid drömt om en ateljé i en gammal industrilokal. Jag ska inte säga att rummet här är magiskt, det uttrycket är så söndertjatat, men jag gillar det rustika och opolerade. Den här typen av miljö skapar möjligheter, här kan man ha breda marginaler.
Lokalen är Bill van vid sedan han arrangerat utställningar här de senaste sex somrarna, nu vill han utveckla den till något mer.
– Vad gör jag med 70 kvadratmeter space? En öppen ateljé för mig själv och ett öppet show room. Här kan man ha en liten scen för en jazztrio, teater, konst- och kulturträffar. Ett konstrum med ateljé där jag kan ha ständig möjlighet att utveckla konsten, både ute och inne. Alla som bjudits in för att ställa ut här på somrarna har varit helt förtjusta i platsen.
Bill berättar att han nu i första hand jobbar för att lösgöra energin, samtidigt som ha rullar ut en jättelik teckning på golvet som han gjorde inför publik – med ö-viksbördiga jazzpianisten Göran Strandbergs improviserande som ackompanjemang och inspirationskälla.
Teckningen fick rubriken ”Bill Olson tecknar till Sandör” – läs den högt så inser du att det blir ”Bill Olson tecknar tills han dör”, vilket också har varit rubriken på flera utställningar han haft, i såväl Umeå och Luleå som i Linköping.
– Nästa sommar kanske jag kan ha en första stor separatutställning här, jag har längtat efter att få ställa ut i Ö-vik igen.
Och redan senare i år kan det bli offent-liga kulturaktiviteter i Tvättstugan.
– Jag har tänkt försöka få ihop något kring advent, något musikaliskt i samband med en mindre visning. Jag vet inte riktigt vad det kan bli.
Att bara se och höra Bill Olson är i sig som en sorts performance, inte konstigt med tanke på att han har ett förflutet inom performancekonsten och teatern, med grupperna Decay Pitch och Ögonblicksteatern. Men från att ha varit stadsbo i nära 50 år, varit väl insatt i kulturen samt utrustad med ett språk som kan användas som vapen, har Bill nu nått fram till någon sorts förändring.
– Här på Holmen kan man ha byggarbetarhumorn i första rummet, jag är i grund och botten en murarpojk. Många byter miljö för att starta på nytt och på ett eller annat sätt förverkliga sig själv. Nu har jag insett att jag inte behöver mer bekräftelse i Umeå, här blir det mer prestigelöst, ett viloläge. Det blir mycket spännande. Vid 71 års ålder kan jag börja acceptera att jag kan göra något nytt. Jag kan upptäcka – ”Men jävlar! Du kanske har något kvar?”