Dagen är grå men inne i växthuset doftar tomatplantorna grönt och på bordet står varma kanelbullar och nybryggt kaffe.
– Klart ni ska ha bullar när ni kommer till Bruksgodset, säger Anna-Karin och häller upp kaffe i egentillverkade koppar.
Att det serveras fika på Bruksgodset har varit en självklarhet i 17 år men det här blir den sista sommaren för fikasugna gäster. Det blir ombytta roller nu, Anna-Karins konsthantverk ska spela huvudrollen medan den övriga verksamheten får den biroll den var tänkt att ha redan från början.
– När vi flyttade hit fick jag jobb som operationssjuksköterska på sjukhuset. Jag trivdes men det var keramiken jag ville ägna mig åt.
Det var den äldre generationens råd om att skaffa sig ett riktigt jobb som styrde Anna-Karin till vårdyrket. Hade hon själv fått välja hade det blivit en estetisk utbildning.
– Mamma var kreativ och hon släpade med mig på olika kurser som vävning, måleri, kalligrafi och keramik. Jag tyckte leran var roligast och gick som lärling i Östersund. Många gånger är det nog en slump vilket uttryck kreativa människor landar i.
För mig blev uttrycket det här, att skriva, för Anna-Karin är det leran som fascinerar, att forma tredimensionellt med sina händer.
– Det är något med det levande materialet, att jag kan styra det om jag vet hur det beter sig och att det sedan blir hårt. När jag ser andras formspråk tänker jag att jag inte har ett eget men det har jag ju eftersom min hand är min. Jag kan tvinga saker med hjälp av verktyg men det är min hand som ger formen.
Kaffet är urdrucket och Anna-Karin tar oss med in i sin verkstad. Det finns en atmosfär på platsen som väcker kreativiteten och lika mycket som jag förstår Anna-Karins glädje att genom åren ha fått dela den med andra förstår jag också hennes behov av att få ha den för sig själv.
– Allt det här blir kvar när vi stänger vårt sommarcafé. Verkstan med butiken kommer att vara öppen, det blir en webbshop och lokalerna går att boka. När vi gör den här förändringen gör vi plats för annat, som fler egna kurser och andra som vill arrangera kurser här.
Anna-Karin har gett kurser i många år och deltagarna har för vana att återkomma. Vi pratar en stund om att leda kurser och jag undrar om hon, precis som jag, tycker att det ger mycket tillbaka.
– Jag lär mig jättemycket och inser att jag satt upp många gränser för mig själv som nybörjaren inte har. Eftersom jag inte tycker om att bli styrd försöker jag styra dem så lite som möjligt.
Hon får många beställningar och tar emot dem med glädje men de tenderar att ta längre tid än det fria skapandet.
– Det finns nog en styrning där som skapar ett motstånd i mig. Det allra roligaste är när en kund kommer in i butiken och direkt fastnar för en form jag redan skapat. Jag har inga problem att sälja den fysiska produkten, den är jag klar med, det är själva processen som är min.
Anna-Karin placerar en bit lera på drejskivan och slår sig vant ner på stolen. Hon kan tyckas sitta lågt men det har sin förklaring.
– Armarna måste få stöd mot benen och fötterna vara stadiga i golvet för att ge kraft att spänna magmusklerna och använda hela kroppen. Spegeln sitter inte där för att jag vill se mig själv utan för att visa arbetet ur rätt vinkel.
Hon visar upp några favoritverktyg, krumpassaren för att den har ett fint namn och beskickningsverktyget för sin vackra form. Skaparflödet i verkstan är pausat men i lugnet finns en förväntan på att få starta upp igen.
– Det är långa processer och när verkstan är i gång har jag saker i alla steg. Om jag drejar dag ett, beskickar jag dag två sedan ska det torka och svampas för att ta bort ojämnheter, sedan torka igen, bränna, glasera och sedan in i ugnen igen.
Anna-Karin beskriver kreativiteten som en gåva som kommer med baksidor. En av dem är behovet av vila som ibland är svår att hitta.
– Jag saknar en av- och på-knapp. Ibland vill jag stänga av helt men jag är rastlös och håller alltid på, ser möjligheter i allt. Kanske är det där som kreativiteten finns? Den kommer ju i så många former, behöver inte uttryckas i fysiska föremål. Jag tänker på min farmor som var ensam med fyra barn, det kräver enorm kreativitet för att få det att fungera.
Den sista sommaren med café blir också den första då Anna-Karin kan börja tänka konsthantverk till hundra procent.
– I fjol ställde jag ut i Östersund där allting började och nu i augusti ska jag vara med på en konstrunda i Sundsvall. Nu har jag både tid och ork att göra sådana saker.
När vi lämnar Bruksgodset står Anna-Karin på gården och vinkar. Det går verkligen inte att ta miste på hennes kärlek till skapandet, verktygen, leran, känslan i handen och platsen, den som så självklart omfamnat hennes kreativitet och som kommer fortsätta att göra det. l
Gabriella & kreativiteten
Jag blir alltid nyfiken när jag möter kreativa människor som, precis som jag, inte kan låta bli att skapa och som fortsätter i både med- och motgång. Oavsett vilket vårt kreativa uttryck är fascineras jag av drivkraften, inspirationen och allt det andra som kreativiteten bär på. Under rubriken Gabriella & kreativiteten möter jag intressanta människor i samtal om deras kreativitet.