Aktivators satsning på en höghöjdsbana ser ut att bli en succé. Åtminstone om vi lyssnar på den sjätteklass från Ullånger som förra veckan hade en heldag med en massa äventyr på Gene fornby.
Efter en genomgång av säkerhetsutrustningen, och hur man ser till att få rätt längd på repet som sitter mellan säkerhetsselen och vajern, får alla först pröva en enkel slip line – en linbana som man hänger i bara någon meter ovanför marken, så att man får känna på hur det är.
Kristoffer Lindström poängterar för dagens äventyrare att man ska cykla med benen när man åker, på så vis åker man rakt fram utan att snurra runt, och landningen blir enklare.
– Man vill ju inte komma bak-länges ner, förklarar Kristoffer.
Därefter är det dags att ta sig upp på de tre högre banorna, 3:an, 4:an och 6:an. Men hallå? – det är ju bara fyra banor.
– Ja, de är döpta efter den höjd de har, vi var idioter när vi namngav dem helt enkelt, säger Kristoffer och skrattar.
Skrattar gör också äventyrarna uppe bland träden, de flesta av dem i alla fall.
”Det här är så kul!”
”Det är jätte-skoj, bara så ni vet!”
Men för vissa är det lite tuffare, är man höjdrädd så gäller det att försöka övervinna sin rädsla.
”Jag är lite höjdrädd, knäna skakar.”
”Det här är ju skitläskigt!”
”Jag har jätte-dålig balans!”
Men även den som är mest orolig, och skeptisk till att balansera omkring på en vajer flera meter upp bland tallarna, klarar sig till slut genom banorna.
– Det roligaste är att se hur de utvecklas, även de som till en början är lite försiktiga och rädda vågar mer och mer. Och alla peppar varandra, det är så himla roligt att höra, säger Kristoffer.
”Det går jättebra, Ida!”
”Anette, ska du inte testa högsta banan?”
Var och en av de fyra banorna startar på marken och man tar sig uppför en stege, smart gjord av en stock. Sedan kopplar man aldrig bort sig från vajern med säkerhets-selen innan man är nere på marken igen. Allt är mycket säkert.
Det finns också några regler att förhålla sig till: bara en person per hinder, en person på varje plattform runt träden och en person på varje stege.
– Det är för säkerheten, och dessutom är det coronaanpassat.
Passagen mellan träden är varierade, exempelvis med plattformar i trä till svårare med smala plankor, och passager med två vajrar att gå på – och med bara en. Du kan hela tiden välja svårighetsgrad själv genom att försöka klara hindren utan att hålla i dig i säkerhetslinan som sitter mellan din sele och vajern ovanför ditt huvud.
– Det är en bana där man kan utmana sig själv, våga pusha sig själv, säger Kristoffer.
Banan började byggas i september i fjol men innan man kunde starta inspekterades träden av en arborist – en trädvårdsspecialist. Träden kontrolleras sedan varje år för att se att de mår bra. Även en säkerhets-inspektion av själva banan görs varje år.
– Säkerhetssystemet är framtaget i Schweiz och det är en väldigt stor manual som ska följas för att bygga sådana här höghöjdsbanor. Och går det riktigt åt skogen har vi utrustning så att vi kan fira ner någon från banan, berättar Kristoffer, som byggde sin första bana på Gotland 1999.
– Jag drev den i tre år men sedan jag fick fru och barn gick det inte att vara på Gotland hela somrarna.
Minimilängden för den som vill gå höghöjdsbanan är 110 cm. Man har också satt en maxvikt på cirka 120 kg, mest för att selen ska passa. Man hyr in sig på tvåtimmarspass och Aktivator kan skicka ut elva personer i timmen. Efter säkerhetsgenomgången och provbanan får man klättra fritt.
– Man bokar enkelt in sig på hemsidan. Vi har haft mycket skolklasser som kommit, många hade säkert samlat pengar för någon resa som de inte kunde göra på grund av pandemin, men så kunde de komma hit istället. Idrottslag och familjer bokar också in sig.
Kanske blir höghöjdsbanan så populär att det blir en utbyggnad.
– Vi kan bygga mer – och högre, men vi startade med en familjevänlig variant.
Att höghöjdsbanan på Gene fornby passar såväl ung som gammal kan den 59-årige artikelförfattaren själv intyga. Han kan också bekräfta det många av sjätteklassarna från Ullånger också uttryckte:
”Det här är så kul!”